KÄLLAN VID PEN-MORSE, AF CHARLES DICKENS. ; (Forts. fr. gärdagsbl.) sJag kan icke — ingen kan begära att jag skulle gifta mig med en krympling. Det är er egen skuld att jag säger det mi; mitt ber slut var fedan fattadt, men jag ville hafva väntat litet längre innan jag! sade er det. sGodt!w sade hon och vände sig öm för att gå. Men hennes harm söndersprängde fördämningen och bortsköljde Klokheten och försigtigheten. Hon gick, men -stannade åter; hennes läppar rörde sig, men intet ord hördes; med en krampaktig rörelse utsträckte hon armarne möt himlen, liksom att nedkalla blixten öfver det gamla grå huset, på hvilket hon sedan visade, och utbrast dervid: Enkansg barn har ingen vän. Men så visst som Frälsaren uppväckte en enkas son från döden och återgaf honom lif, så visst skall Gud och bäns englar vaka öfver Nest och hämnas hennes lidna, grymma oförrätt! Hon vände sig -bort i det hon gråtande vred sina händer: l Edvard gick in; han kände ej mera någon lust att beskåda sina doftande höstackar, utan gatte sig vid spiseln och stirrade mörkt på den falnade glödhögen. Då han suttit der en halftimma eller någotlängre, knackade någon på dörren. , Han svarade ej, ty han ville ej se någon. Åter en ny, starkare knackning. Han teg ännu. Då öppnade den besökande dörren, och till hans förvåning, nästan förskräckelse, inträdde Eleonore Gwym. ,Jag visste att du var inne; jag visste att du ej kunde gå ut i nattens heliga tystnad, liksom ingenting hade händt. O1! förbannade jag dig? Säg, gjorde jag det? Då beder