Aftonbladet – 19 april 1852, sida 2

örflutna — af hela värt solsystem, när dess smälta r nassa aldraförst utvecklade sig till planeter, och-dessa l; sin ordning till mänar,. med:eller utan sällskap af nnu qvarstadnande ringar. Den ät samma häll gäI nde kringsvängningen af planeterna och mänarnel! ntyder en dylik ursprungsrörelse hos deras fordom I ammanhängande massa; och de iakttagelser häröf-l er, som kunnat blifva föremäl för beräkning, hafval. senom dennas noggranna öfverensstämmelse med na-1, urlagarne bekräftat den teoretiska förutsättningen. Huru de smälta verldsklotens beständsdelar, i böran sammansatta på helt annat sätt, än vise dem nu vä vär jord, småningom ändrat sig till hvad de nu xo, — huru jordklotets fasta, flytande och luftforniga tillhörigheter efter hand fätt sädana lägen, som vjort det tjenligt till hemvist för organiska väsen, af len ar vi skäda lefvande omkring oss, eller hvilkas varlefror vi ännu kunna uppspära bland urtidernas uiner, — detta allt medhann hr Bahr att endast heltl. sort antyda. Den närmare utvecklingen besparades ör de äterstående två föredragen. MUSIK. Hr Arnolds konsert istl. lördagsafton i hr De la Croixs salong var säcert ganska tillfredsställande bäde för ähörarne och consertgifvaren, då de förra hade att fägna sig åt sod musiksoch den sednare ät mycket bifall. Till refnaden bidrog äfven att, fastän just inga tomma olatser förmärktes i salen, man dock ej besvärades v trängsel. Konsertgifvaren uppträdde sjelf i trenne numror, remligen första Allegron af Bernhard Rombergs geligna H-moll koncert, derefter uti en cAdagio relisiosa quasi. fantasia af OC. Arnold s:or, en i vårt ;ycke utmärkt skön komposition, mindre genom näson särdeles rik fantasi, hvarpå ämnet ej heller gjorde inspräk, än genom den innerliga, religiösa anda och let ädla allvar, hvaraf den i sällsynt grad bar präzeln — samt till slut uti Carneval Suisse, Variations burlesquess af C. Schubert: denna SchweizerCarnaval har som vi tycka ingen frändskap med Paraninis venetianska Carnaval: nägot spår af den djupa slöden, den sprittande humorn, hvilka i denna sednare liksom brottas, äterfinna vi icke här, men den var icke destomindre rätt vacker; likväl dä det burleska elementet blifvit nägot knapphändigt representeradt och det känslofulla, vemodiga deremot längt starkare, torde målancoliques här varit lämpligare titel än burlesques. Hr Arnold utförde alla dessa stycken med mycken omsorg och skicklighet. I hans föredrag finnes väl intet, som päminner om Andreas Gehrmanns blixtrande geni och hänförande verve, men det intresserar genom sin flärdlöshet, och en fullkomlig frånvaro af allt slags effektsökeri. Ur Rossinis Stabat mater, hörde man en bas-aria sjungas af en amatör, (hr B.) en ung finne, som läcer vistats härstädes någon tid för att studera sängen och musiken. . Han eger en ganska god basröst och måste sjunga sin aria om igen. Äfven uppträdde denna afton för första gängen en musikälskarinna (m:ll R.) och sjöng med klar och fyllig röst trenne romanser: Violblomman af Mozart, en komposition med blomdoft i sina toner, Din för evigt af Schuberth samt Kommer ej vären,, af Geijer. Jemväl af henne begärdes ett da capo och hon gaf det af den Geijerska romansen. Bäde m:ll R. och hr B. lära vara elever af: hr Gänther: de gjorde i så fall, utom sig sjelfva, äfven deras lärare all heder. Fråga lärer vara om hr B:s engagement vid kongl. teatern; han skulle kanske allt behöfvas emellanät. Ettpar vackra chörer at Mendelsohn och Kreutzer sjöngos af hrr amatörer. Det var en vliten kör, men väl vald. Ouverturen till Friskytten började konserten, och af det starka bifall den väckte kunde man förmärka, att man fann den nu, som alltid, lika frisk och oföräldrad. Mänga gånger hafva vi hört denna ouverture, men knappast nägonsin med en sädan korrekthet och ensemble utförd, som denna afton. Sjelfva operan lärer vara under. inöfning med m:ll Michal som Agatha, så att man egår hopp att snart få höra det herrliga verket i sin helhet. Till slut uppfördes Beethovens A-dur-Sinfoni, . sednast gifven på kofkapellets och hr Grabows. konserter, då vi äfven vid värt omnämnande af den sednare hade tillfälle att yttra nägraord om denna sinfoni. Vi tyckte nu, som då, att Beetboven här är skönare än mängenstädes annars, och att det myckna sköna här utmärker sig för en viss genomskinlighet, hvilken hös honom icke alltid torde vara till finnandes. Hvad utförandet häraf denna afton vidkommer, skulle vi vilja tillämpa äfven på Allegron, Alegretton och Fi nalen hvad vi sist tyckte oss finna förnämligast i Preston, nemligen att alla de olika instrumenternas tonmassor sä amalgamerat sig, att de bildade en enda helgjuten organism. Denna sinfoni i A-dur är utan -tvifvel längt klarare, lättfattligare och, i vanlig mening taget, äfven skönare än den stora D-moll-Sinfonien, som gafs på hr hofkapellmästaren Foronis konsert, men saknar, såsom en naturlig följd just af nämnde egenskaper, hvad som i sä hög grad utmärker den sednare, nemligen det tragiska pathos samt den starkt utpräglade psykologi. ska karakteristiken, hvilka i D-moll-Sinfonien äro af en så storartad och gripande effekt. —Lt