Aftonbladet – 14 april 1852, sida 2

rad. under ett högt, skirt hvalf-af ståltråd; en inrättning som syntes mig förträfflig, och som jag hoppas synes dem. så, i fall de kunna glömma att de äro fångar. De kunna ändå här sprida ut sina stora vingar, se den fria rymden. och solen, och bygga bo på klippan. Deremot synag mig Lejon och Leoparder m. fl. öknens högdjur särdeles olyckliga i sina stenhvalf med jerngaller för. Och deras beständiga oroliga gång fram och åter i buren — jag kunde ej se det utan en känsla af plåga. Huru vackra de måtte vara i öknen eller bland tropiska skogar, eller i de vilda bergshålorna, de granna, grymma djuren — huru förfärligt sköna! — — — Jag såg en dag dessa djur under deras middagsmåltid. Tvenne män gingo omkring med baljor fulla af stora rå köttstycken. Dessa togos upp på en stör, försedd med jernspets och stuckos eller slungades genom jerngallren in i burarne. Det var förfärligt att se den vilda glädje, det raseri med hvilka födan möttogs och slukades af djuren. I ettstort hvalf, som nu var tomt, inkastades tre köttstycken, hvarefter en dörr sköts undan i fonden af hvalfvet. . Tre stora, gula lejon med lurfviga manar rusade rytande in och med ett språng hade hvart och ett af dem bemäktigat sig ett köttstycke. Ett af lejonen höll sitt stycke emellan tänderna, visst under en qvarts timma, endast rytande och fnysamde öfver det, i vild glädje, under det dess gnistrande ögon spelade på åskådarne och dess svans svängde och slog hotande omkring sig. Det såg präkigt men farligt ut. En af mina vänner bru