Aftonbladet – 10 april 1852, sida 3

jag endast bekräftar dess tillvaro. Det;ges olyckliga menniskor här i verlden, 4. IH. Artesteringen ä Oaf6 Danemare. Om denna nyligen i Paris föröfvade våldshandling, som äfven drabbat flera af våra landsmän, meddelar -Feedrelandet, ett b ef från Paris af den-23 Mars, sora säkerligen äfven skall intressera svenska läsare: —— Det var i gär afton kl. 9 vi som vanlig! sutto på. Caf Danemarc vid vära vanliga sysselsättningar, schackspelet och likgiltiga samtal, då wi märkte att ett antal män af ett egendomligt utseende plötsligen trädde in i salen, besatte utgängarae och fördelade sig i de särskilda vävingar, hvaraf etablissementet bestär. I början trodde jag att det var en samliog af borgare, som kommit dit för att roa sig; men då jag säg flera försedda med det treförgade skärpet, blef jag snart öfvertygad om, att det var polisen med: dess bandtlangare. Dä de efterhand närmade sig hvar och en af oss för att visitera honom och ransaka fickorna, antog jag att någon betydlig stöld var föröfvad i närheten och att man hade sett tjufven smyga in i kaften; det föll mig alls icke in, att det kunde hafva nägon poiitisk orsak, innan min visitör gaf mig mina saker tillbaka; med undantag af mitt pass; min plänbok och min pennknif. Alla andra, säg jag, voro underkastade samma öde; men vi voro dock temligen ense om, att saken skulle vara slutad dermed. Så mycket mera förundrade blefvo vi derföre, då le commissaire de police förklarade, att vi icke kunde fortsätta värt spel, utan mäste följa med allesammans, och issmma ögonblick sägo vi ocksä alla gästerna frän andra väningen, med thy åtföljande gripbumrar mycket vänskapligt under armen, komma ned utför trappan och lemna huset. Straxt derpå voro äfven vi färdiga att gå och promenerade i samma riktning genom Louvren längs efter quaien till pråfekturen. Dessa polisbetjenter hade ett egendombgt sätt att hälla under armen, hvarvid de begagnade handen till hjelp att genom en egen tryckning försäkra sig emot hvarje försök att springa sin väg. Af Danskar vorocvi inalles 11 — 3 läkare, Aarestrup, Withusen och Saxtorph, graävören Bollin, adjunkten Faber från Odensee, artisterne Fröliceh, Dabl och H. Hansen, hr P. L. Möller samt 2 andra Danskar, Hansen och Homme — af de 12 Svenskarne och 4 Norrmännen kärde jag blott mälarac Palm och Höckert samt gravören Ruben. Utom oss Skandinaver bestod konvojen af Tyskar, Ungrare och Fransoser. — Ankomna till prefekturen blefvo vi införda i en slags hvälfd vaktsiuga, der ledsagaren drog tillbaka sin arm, som icke hade lemnat oss under hela vägen, och öfverlemnade oss ät Sergeapts de Ville i uniform, som instufvade oss i särskilda börn, hvarest vära namn, logis, ständ, älder o. s. v. blefvo upptecknade; derefter förde vära förra ledsagare oss till ett: rum; hvarest samma uppteckving försiggick och der vära papper blefvo u. dersökta af dertill utsedda kontorsfjenstemän. Alt, som kubde kallas bref, biljetter, kort sagdt, lvarjeskrifvet papper på bvilket språk som belst, qvarhölis, hvaremot adresser, visitkort o. 3. v. äterlemnades ät-oss igen. -Återinförda i vaktstugun, blefvo vi i flockar, bestäende af 4—5, öfveriemnade ät poliskoramissarier, som befallte oss att följa. Mab satte oss i vagnar, 2 och 2 (nåturligtvis allt med ätföljande polisbefjent) och kuskaje oss till vära hem, hviika naturligtvis skulle undersökas, I mitt hotell bodde nägra af de danska läkarie, hvilkas rum man redun var sysselsatt att genomsJka, då jag ankom til mitt. Jag öppnade genast min koffert, mina lådor och inbjöd mannen att taga hyad han hade lust till. Då han på mina saker säg, att jag! hade varit i Spanien, ville hau inläta sig 1 samspråk mig, nägot Hvartill jag emellertid alldeles icke fann mig hägad, utsn svarade blott pä de frägeor, som angingo saken, t. ex. buru länge jag bade varit här, hvad jag sysselsatte mig med, om jag icke hade krut elier vapen o. s. v. Han bemäktigade sig derefter, likasom förut ur min ritporttölj, allt skrifvet papper (minst 60 bref), utom början till detta bref, som läg i en portfölj, hvilken jag icke gjorde honom uppmärksam På, emedan jag förmodade att komma fortare bem än mina. papper, och för att i sä fall fortsätta dfätsåmma, Denna förmodan bar äfven ekväftat sig, da alla vära papper ännu äro i-polisens händer. Däåhap slutat ransakpingen, frägade hun, omv jag hade pengar med mig, och då jag sade honom, att det bloit var liter, Tådle han mig att medtaga vägot mera, emedan jag helt säkert skulle få bruk för dem, Jag frågade konom derps, om kan: hade: någon ide om, huru länge det skulle dröja, förrän vi skulle blifva fria igen, hvilket han trodde, i fall ingenting graverande fanns i vära papper, skulle ske om en eller tvenne dagar. . Det var ju icke de gladaste utsigter; men det var intet annat att göra, än att foga sig i omständigheterna, Sedan vi hade lemnat hotellet, foro vi omkring från den enas boning till den an dras; och mäste hälla med vagnen utanför, tills undersökningarne voro slutade. Åtskilliga andra afdelningar, som hade den oturn att icke erhälla vagnar (hvarpå var brist), mäste stä ute på gatiniden kalla sattluften, beständigt med deras föga älskvärda Vän ander armen, och fingo icke en gäng lof att röra sig, ör att hålla sig varma. På detta sätt tillbragte vi siden intill kl. half 3, Vi blefvo dä bragta upp i kommissariens boning, der vi mäste skrifva våra agmn, och slutligen tillbaka till prefekturen igen. Här blefvo vi underkastade en ny visitation, hvarvid min pennknif äter borttogs (den bade nemligen blifvit mig sillställd af. min väktare, dä vi kommo till prefektuen). Nu slog hvilotimman och vibractea upp i det gentliga fängelset, på hvars dörr stod ,salles d femmes, men der inga funnos af det:a köp. 3 mot läg, satt och stod der en mängd manspersoner i ett sådant balfmörker, att man först efterband kunde