Aftonbladet – 10 april 1852, sida 3

vägran att aflögga denna ed skulle ha lyfta honom på tronen. Det är ett af de trenn tillfällen han haft att uppstiga på densamma Krigsoch eröfringslystnad! Han prokla rar högt att värt högsta intresse är freden, detta isynnerhet i afseende på de inre fö tringarna, Slutligen, vill man hafva en bestämd ga ranti för framtiden ? Han sKulle! mottaga kej sarevärdigheten endast i det fall att partier nas fortfarande fiendtlighet gjorde maktens fä stande vid hans person till-en oafvislig nöd. vändighet; och det är icke sannolikt att par tierna framhärda i sitt motstånd. Likväl gifves det många som tänka annorlunda. Vare dock härmed huru som helst så hafva dock alla dessa förklaringar i der justifierande framställningen om statskupper och hans pölitik i allmänhet, i sista hand hyllande den allmänna omröstningen, varit gan ska väl beräknpade för dem åt hvilka de vari ämnade, och, betraktadt från massornas synpunkt, har effekten af talet ej varit ofördelaktig. Jag nämnde ordet allmän omröstning. N kan icke tro hvilken allmakt detta ord utöfvar på massorna i detta land. Denna all. männa rösträtt är en poitisk talisman. In skränktes man än att votera huruvida kejsa rens rock skall vara hvit eller svart, så skulle efter hvad det synes, franska folket deraf var: dändligen smickradt och deri se ett tillräck. ligt och lugnande bevis på sin okränkbara suveränitet; och om man dertill lägger ordet epublik , så är det i full förtjusning. Och mar säger att vi äro svåra att styra! Långt derifrån; allt kommer endast an på huru man beter sig. Napoleon förstod den konsten, och a brorsson synes icke heller vara okunnig eri. Jag nämnde i ett af mina sednaste bref ati pressen höll på att något litet emancipera sig. Denna liflighet har dock icke sträckt sig särdeles långt, till trots för den förklaring om dess rättigheter som justitieministern -gifvit pressen. Den stackars pressen är äunu på en så helt och hållet ny bana, att den likna dessa dansörer, som icke kunna sina ture: och frukta att taga något steg hvarken framåt eller bakåt, oaktadt violinen manar dem att dansa. Men vi ha nu från Bräössel återfått br Emile de Girardin, som återtager sin tidning, la Presse. Hr Girardin har i allmänhet anspråk på att sätta lif i situationerna. Detta anspråk framlyser i en artikel af honom som har till titel uttrycket i presidentens tal )Låtom oss upprätthålla republiken,, Hvad som enligt bans åsigt fattas den närvarande situationen är någon som med skarp blick följer afförernas gång, och hantilikännsager det han ämnar fylla denna lucka, Den allmänna ovissheten, tillägger han, får icke länge fortfara; det kan således icke fela att vi snart erhålla fullt besked, att ett ljus ändtligen uppgår i vårt mörker. Allt detta föregås af en inledning i hvilken hr Girardin talar mycket om hr Girardin. Han beklagar sig bittert öfver förtal, och detta icke utan skäl. Jag vet icke hurn det kommer sig att hr Girardins onåd och hans landsflykt icke i allmänhet anses för allvar. Man envisas att deri se en politisk fint, som skulle-ge hr Girardin utväg att vara så mycket nyttigare. Hans återkomst har endast gifvit ökad fart åt detta sätt att se saken. Jag är långt ifrån att här vilja utgifva detta rykte för sanning; jag endast bekräftar dess tillvaro. Det :ges t