Aftonbladet – 10 april 1852, sida 1

strängning. En klarare dager utbredde sig i grafhvalfvet. Andrea ropade på Bellah med ett glädjeskri.: Stenen,som hon lösgjort ur muren, lemnade efter sig en öppning der men kunde sticka in handen. Denna öppning fortsattes genom hela muren, ehuru aftagande i storlek , medelst en vertikal oregelbunden spricka, som gick ända ut mot murens yttre sida; enligt all förmodan öppnade sig denna spricka, på muren mot stenläggningen framför gräsvallen. Bellah försökte fåfängt att förstora öppningen. Hvalfvets instörtande hade väl vållat någon rubbning i den fasta grunden, men det hade med detsamma nedtryckt stenarne allt hårdare mot Hvarandra, Den enda fördel fångarne kunde draga af denna upptäckt, var att de fingo inandas en mindre qväfvande Juft, och att de kunde tvärsigenom en två fingers bred och en half famns lårg remna urskilja ett hörn af gårdens stenläggning och ett grönt bälte af gräs som bes skuggades af alldens första träd. Denna knapp händiga uppenbarelse af en yttre vurld af lifs vet, af frihet, af sol, verkade som ett dolkstygn i fröken de Kergants hjerta. Andrea deremot stärktes genom denna utsigt, ehuru begränsad den än var, uti det hopp bon närde om en snar befrielse, och hon trodde det redan till en del verkliggjordt, Hon gick litet emellanåt dit och satte ögat. tätt intill öppnin gen,för alt se ut mot fältet, och forskade med otålighet om ej någon befriare visade sig. Bellah begagnade tillfället då Audrea var som mest försjunken i sina fåfänga undersökningar, och frågade Herv6 om han trodde att deras rop kunde höras ut genom öppningen, hvars dimensioner hon noga beskret för box nom; Hervå svarade att han ej ansåg det möjligt, derför att muren var så tjock och mellanrummet så ojemnt, hvilket skulle afskära och qväfva rösten. I alla händelsers, tillade han, skulle det ljud som möjligtvis kunde hinna ut vara elltför svagt, för att kunna ådraga sig en liknöjd förbigåendes uppmärksamhet, och, om någon komme för att uppsöka en vän ellcr-slägtinge,