Aftonbladet – 8 april 1852, sida 2

och mera olyckliga qvinnor, klagade högt och vredo sina händer. Bellah och Alix, med utslaget hår, lägo knäböjande vid Andråas sida och slösade på den afsvimnade flickan fruktlösa omsorger; de unga flickorna fästade emellanåt förvirrade och hemska blickar på Fleurde-Lys och Hervå, hvilka båda lågo utsträckta bredvid hvarann nära altaret. Nederst vid altarrunden såg man skogvaktaren, med biträde af en ung bondgosse — den enda utom honom, som ej var sårad — borttaga från en med sköldmärken försedd stenhäll, hvilken betäckte familjegrafven, de lik som nedfallit derpå; medelst jernstänger, som de lösryckte från balustraden, fingo de loss några stenar, hvilka omgåfvo granitskifvan; sedan lyftade de med ytterlig ansträngning upp grafstenen åt den sidan som låg närmast altaret, styltade under den med spillror af vapen och bänkar, och lyckades på detta sätt att så småningom höja dess ena ända ungefär två fot ifrån golfvet; man kunde nu se de första stegen af en trappa, som ledde ned i ett grafkor. Tvenne jernstänger, hvilka voro stadigt fästade mot de första trappstegen, uppehöllo i hvardera hörnet den upplyftade hällen och bildade liksom fjedrar till en kolossal fall-lucka. Så snart den unge mannen bjelpt Kado att fullborda detta arbete, återtog han sin bössa och gick till ett af fönstren. Nästan i samma ögonblick föll han ner, träffad i hjertat. Så snart ingången till grafven var tillgänglig, rusade en mängd qvinnor dit med för: tviflans häftighet. Kado föreställde dem at han ensam ej skulle vara i stånd att åter upp: lyfta hällen, om de genom oförsigtigt påträn gande stötte ner den igen, och att hvarje ut väg till räddning då vore dem beröfvad; har nödgade dem att kröka sig och nedstiga en otiden, och på detta vis försvunno de så små ningom, kiättrande i mörkret. Sedan vänd -ot och lyftade med ena han han sig mot altarOr den Andreas spensliga, ME JropP och me den andra drog han Bellah, af medvetslös, mot den halföppnade Ben ven. Nej, nej, inte jag, Herv6! mumlade av.