Aftonbladet – 8 april 1852, sida 2

MUSIK. Her Richarå Dybecks aftonunderhållning med Nordisk Folkmusik. I hr De La Oroixs sal sistl. tisdagsafton var en vögtidsqväll för alla vänner af den svenska folkvisan, vf de gammaldags folklekarne och folkdansarne, med stt ord för alla vänner af dessa enkla, sköna melolier, än uttrycket af den djupaste saknad och sorg, in af den innerligaste, harmlösaste glädje, hvilka ipprunnit fjerran från städerna i de stora aflägsna skogarnes djup och hvilka melodier, icke framkallale af nägon upphettad kammarfantasi, alltid bära orägeln af den omgifvande naturens än leende, än lunkla och mystiska poesi. Professor Atterbom sär ser om Svedenborgs De Cultu et Amore Dein att aan deri funnit poesi nog att, fördelad bland tolf skalder, göra dem alla till stjernor af första storlesen ; vi skulle deremot vilja säga att om alla dessa: senuina melodier, vi denna afton fingo höra, skulle fördelas bland vära moderna operakompositörer, tolfalet blefve, i den Atterbomska meningen taget, allt för ringa. Att här vilja nämna det vackraste skulle kanske leda till ettsuppräknande af nästan alla melodierna, avilket blefve för vidlyftigt, då dessa tillsammans väl uppgingo till minst femtio. Midt ibland de svenska Polskorna förekom äfven en ganska karakteristisk norsk slängdans, kallad Jölstring, från Jölsters häadvi Norge: Bland den chör, som denna afton utrde ätskilliga sänger, säg man mänga af vära bästa sängare; men vi skulle vilja hemställa till hr Dybeck huruvida icke folkvisan, sjungen i chör, allid mäste mer eller mindre förlora den egendomlighet, som vanligen uttalar sig i densamma; om den treler fyrstämmiga sängen deraf gäller, enl. värt tycke, letsamma. Undantag gifvas naturligtvis här som öfrerallt. Isynnerhet tycktes oss i Jemtlandsvisan: Och mins du hvad du lofvade, Och mins du hvad du sade, len ursprungliga idten genom den fyrstämmiga benandliogen betydligen hafva förlorat. Ocksä tycktes oubliken i ännu högre grad sentera de enstämmiga sångerna i tredje afdelningen. Säkert beklagade mer in en af ähörarne, att de af m:lle Nordblom sä okonstladi och så innerligt sjungna visorna: Gick jag mig uti lunden gröna Ville plocka rosor ät min vänn, samt: Du har sörgit nu igen, skulle vara lika korta som de voro sköna, och det varma bifall, hvarmed n:lle N. eftet deras slut helsades, förrädde en tydlig önskan att snart få höra dem om igen, hvartill vi ifven väga hoppas att tillfälle snart mätte erbjuda sig. Bäde m:lle Nordbloms och hr Strandbergs konstnärslynnen tyckas, genom sin flärdfrihet, liksom danade för att sjunga folkvisan, och vi fiago denna afton ytterligare bekräftelse på vära iakttagelser hvad br Strandberg beträffar, nemligen att ju vackrare, ju mera enkelt sköna saker han har att sjunga, desto bättre sjunger han. Särdeles lifvad var hr S. denna afton; och sedan han sjungit: Du gamla, du friska, du fjällhöga Nord, Du tysta, du glädjerika sköna !s hvilken säng på ett värdigt sätt slutade konserten, och hvari hans makalösa tenor klingade ut i hela sin fullhet, ljöd frän hela salongen ett stormande och enbälligt da capo, hvilket äfven erhölls. Man stannar i stor förbindelse hos hr Dybeck, som, genom sin nitfulla omsorg och sina trägna forskningar, räddat sä mängen skön och fosterländsk melodi frän det öde att, okänd utom den plats der den uppstått, snart med sitt echo förklinga. Det lifliga intresse och den spända uppmärksamhet, hvarmed hvarje nummer af de temligen talrika ähörarne följdes, samt