Aftonbladet – 8 april 1852, sida 2

Jppmärksamhetenfästades på dem genom användningen till vägfyllnad och gödsel. De igga stundom temligen långt från hafvet, 12 20 fot öfver dess nuvarande nivå. De inaga ofta en betydlig plats och utgöras af oäkneliga skal utaf snäckor, ostron och mussor, nästan alltid af ätliga slag, serdeles, af len vanliga ostronarten, som förr -synescha efvat mycket sydligare än nu, och at-shjörtmusslor. Öfverst finnes vanligen ett tunnt laser af sandeller mulljord, blandad med nysselskal; derunder ett lager af flera fot, bestående öfverst mestadels af musslor, och nederst i synnerhet af en blandning af musslor och små rundformiga stenar af 2—3 tums diameter. Underlaget bildas vanligen af finare eller gröfre hafssand, likaledes af flera fots tjocklek. Det märkligaste innehåll, som dessa ostronbankar ofta framte i en förvånande mängd, äro djurlemningar af åtskilliga slags till stenåldern hörande konstprodukter, blandade med aska och kolstubbar, hvilket ovedersägligt vittnar om menskohand. Man har äfven funnit fiskben, mest efter flundror, samt en mängd ben af däggdjur, i synnerhet af kronhjort, rådjur, svin, hund m. m., jemväl af foglar. Det märkligaste härvid är, att alla däggdjursbenen voro klufna efter en bestämd princip, oftast efter längden, alldeles i likhet med Lapparnes och med dem beslägtade nordbors sätt att än i dag tillegna sig märgen af djurben. Redskaper af flinta, ben och ler, som ofta förekomma i dessa bankar, lemna ej något tvifvel att ju menniskor här haft att syssla. Bland annat finnas stenar, som bära spår af att ha varit genomglödgade, isynnerbet på ena sidan. En del ligga ordnade såsom till en slags eldstad. Man har här äfven funnit menskoskeletter. Antager man att stenålderns folk, hvilket, såsom ostronbankerna visa, väsendtligen lefvat af ostronfiske, har bott i små kolonier, af omkring 10 familjer med ungefär 5 personer hvardera, och hvar person biott förtärt 20 ostron dagligen, så utgör det förtärda ostronantalet ej mindre än 365,000 ostron äårligen, som tillika med de skämda och skadade samt öfrigt affall snart under årens lopp kunnat åstadkomma de stora bankar, som nu sätta oss i förundran. En ganska märklig omständignet företer sig derutinnan, att Skandinaviens fornlemningar från jernåldern mera likna de i södra, än de i norra Tysklahd förekommande. Ja, öfverensstämmelsen emellan de skandinaviska och sydtyska är större än emellan de sydtyska och nordtyska inbördes. I Norge och nordliga Sverige synes jernåldern ha tidigare framträdt än i södra Skandinavien, dock ej fullständigt förr än omkring femte seklet. Isydliga Skandinavien, företrädesvis i det forndanska Skåne och i Danmark, kan jernålderskulturen knappast förr än vid år 700 ha fullt förträngt bronsålderns alla lemningar och sjnes ha norrifrån inträngt. Jernåldern företer synbarligen en romersk smak, ehuru väl endast en barbarisk härmning af densamma från sednaste kejsartiden. Lägger man härtill det anmärkningsvärda förhållandet, att svenska språket innehåller flera tyskliknande (germaniska) stamord än det danska, som dock i den historiska tiden rönt långt större inflytelse från Tyskland än hvad Sverige derifrån erfarit, samt erinrar sig hr Holmbergs uppgifter i hans skrift om Haslidalen, samt andra resandes enahanda vitsord om de i Schweiz och i södra Tyskland förekommande infinitivändelser m. m. som alldeles likna svenskan, så kan man ej undgå att dervid sammanknyta Nilssons förslagsmening om Odens och Asarnes identitet med de i flera beröringar med romarne stående Herulerna, hvilka skulle i sjette seklet ha från sydligare orter till Sverge invandrat och nedsatt sig i Mälardalen samt småningom gjort sig herrskande och spridt sin odling öfver Norge, södra Sverge samt slutligen till de danska länderna. Man kan lätt föreställa sig huru dessa vandrande Heruler ej vågade stanna qvar hos Danmarks och Götalands då redan mäktiga folk, utan tågade alltjemt mot norden ofvanom Svearne, med hvilka de småningom sammansmälte och närmast identifierade med sig i seder, vapen, språk, hvarat slutligen den stam uppstod, som sedan gjorde sig segrande helt och hållet i det nuvarande Svealand, med undantag sannolikt af Dalarne, eller kortast sagdt i Centralsverge, samt mer och mindre i Norrland, Norge, Götaland och Danmark. Ännu i slutet af medeltiden herrskade afund mellan Götar och Svear, äfvensom stamskilnaden röjde sig i deras älsklingsvapen, som för Svearne voro stridsyxan och spjutet, för Götarne (liksom de från Angler, Saxar och Jutar härstammande Engelsmännen) bågen. Ännu i dag företer sig en skilnad genom Svearnes ord och ljud i allmänhet förkortande munarter och Götarnes bruk at bredare och utförligare, den från Norge härstammande isländskan närmare liggande, ordformer och diftonger. (Forts. följer.) (Insändt). Ännu några ord om Pastoral-examen. Man är nyfiken att se hvad svar åtskilliga kommiRR RR RR