Aftonbladet – 7 april 1852, sida 2

ling, med geometriska demonstrationer, men blott örehaft ett enda experiment. Ett rön för dagen sällde här ähörarne och ähörarinnorna sjelfva, nemigen om antalet skulle visa sig oförminskadt, till rots af det väl för tankan rikhaltiga men för ögat: inghaltiga i det föregående föredraget. Frägan var, ort sägdt, om den delen af publiken, som i början: lockats hit för ett nytt nöjes skull allenast, till ombyte med de mera vanliga och hvardagliga, hade ander de föregående sex föredragen hunnit så öfvergå frän blotta lystnaden att se, till en djupare uppfattning, att den äfven skulle hålla ut med de mer abstrakta undersökningar, som icke kunde undsäs längre, sedan hr E. vid det sjunde föredraget kommit till undersökningarna om ljusets natur och de teorier, hvarigenom naturforskarne sökt förklara den. Med glad öfverraskning sågo vi likväl auditoriet i det närmaste lika talrikt som förut, och detta oaktadt den utomordentligt vackra väraftonen gjorde lampskenet och trängseln inomhus mindre inbjudande: än nägonsin. Man torde af detta erfarenhetsrön kunna sluta, att hr E. lyckats vinna en icke obetydlig publik för nöjen af ett nytt slag,för naturbetraktelsen, ovanliga framförallt derigenom, att hvar och en, som en gäng förvärfvat blick för dem, kan vid många tillfällen gripa dem i flygten hvar som helst, utan andra experimenter, än den fria naturen. alla dagar verkställer sjelf i stort. Efter en rekapitulation af den förut framställda undulationsteorien, använde hr E. nu denna teori till förklaring öfver ätskilliga ljusfenomener; han omnämnde äfven, att polarisationsplanet förändrar läge vid ljusets gäng genom vissa ämnen, såsom bergkristall, sockerlösning o. s. v., att denna förändring är olika för ljusets olika färger, samt att under de sista ären ett högst vigtigt samband emellan ljuset och den magnetiska kraften blifvit upptäckt, bestäende deri, att polarisationsplanets läge förändras, genom magnetismens inverkan. Säsom tillämpning af polarisationsfenomenet anfördes, att man kan genom detsamma med temlig säkerhet utröna beskaffenheten hos en annars oätkomlig ljuskälla: om dea är sjelflysande eller icke. För att bestämma, om en ljussträle är polariserad eller icke, användes det så kallade polariskopet, ett instrument, som hr E. förevisade och förklarade. När en lösning innehäller något ämne, som vidrör ljusets polarisationsplan, kan man medelst lösningens betraktande med ett polariskop, vid blotta äskådandet och utan nägon annan undersökning utröna mängden af det upplösta ämnet. Man begagnar sålunda ett för ändamålet inrättadt polariskop till utrönande af sockerhalten hos sockerlösningar (t. ex. i hvitbetssaft); ett annat till utrönande af ägghvithalten i blodvatten, hvilken vid vissa sjukdomstillfällen är af vigt att få veta, men hvars utforskande icke skulle kunna ske utom alltför lång tidsutdrägt, om man nödgades kemiskt analysera blodvattnet. Det förra af detta slag polariskoper har man kallat saccharimeter, det sednare albuminemeter (levkomimeter vore väl annars det konseqventa namnet). Hr E. fästade uppmärksamheten på dessa instrumenters bruk, säsom ett bland de mänga exemplen på huru vetenskapliga rön, som blott skett i forskningens intresse, icke sällan leda till praktiskt vigtiga tillämpningar. Han öfvergick härifrän till de nyare undersökningarne om det strälande värmet, och framhöll särskildt de väsendtliga upplysningar, som deröfver ästadkommits af Melloni. Slutresultatet af dem är, att det strälande värmet kan anses blott som en modifikation af ljuset: att det utgöres af vägrörelser i samma ämne, etbern; att det röjer samma slags förändringar — polarisation, interferens, färgbrytning — som ljuset, och att dessa begge rörelser alltid åtföljas. Orsaken hvarföre denna deras gemensamma närvaro icke alltid röjer sig — att vi se ljus t. ex. i mänsken, som har så obetydligt värme att det med möda kunnat upptäckas, och känna värme som icke utgär från nägon synbart lysande kropp, är hufvudsakligast att söka i beskaffenheten hos ögat, hvilket uppfattar säsom ljus blott en del af de vibrationer i ethern, af hvilka ljus och värme bestä. De ämnen, som genomsläppa värmet, har man kallat diatermana i stället för att dylika, när ljus är i fråga, kallas genomskinliga. Ett enda ämne, nemligen bergsalt, är af den beskaffenhet att det genomsläpper alla sorters värme — strälar lika oförändradt, som bergkristall genomsläpper allt slags ljus. Andra åter, genomskinliga för ljuset, äro nära nog ogenomträngliga för vissa slag af värmesträlar, under det att de läta värmesträlar af annat slag fritt passera. Dessa kroppar hafva säledes samma egenskaper i afseende på värmet som färgade genomskinliga kroppar i afseende på ljuset. De olika diatermana kropparne bryta värmet i olika vinklar, likasom de genomskinliga bryta ljuset. Då värmet säledes bestär af-en mängd olika strälar med olika brytbarhet, skulle man kunna tala om värmets färger likasom om ljusets ifall deras olikhet kunde uppfattas af nägot ibland vära sinnen, — Hr E. förtydligade en del af dessa teoretiska satser, och möjligheten att anställa de undersökningar, hvarifrån de blitvit härledda, genom förevisande at Leslies differentialtermometer och Mellonis på termoelektriciteten och elektromagnetismen gemensamt beroende termometer för mycket små värmeskilnader, jemte apparaterna att med dess tillhjelp granska värmets olikartade gäng genom olika slags kroppar. Sanrolikt var det med saknad som hr Edlunds auditorium till slut fick höra det tillkännagifvandet, att detta ättonde föredrag var det sista af den nu genomgångna föreläsningskursen.