Aftonbladet – 5 april 1852, sida 3

ändagår den nuvarande riksdagens mandat i år. Den nationella trågan har så fullkomligt rubbat partiernas förra ställning till hvarandra, och till och med splittrat flera af dessa, t. ex. Bondevännernav i flera olika, större och mindre grupper, att rolerna vid de nästkommande valen sannolikt skola blifva mycket ombytta. Det är icke blott i den politiska verlden, som det genom riksdagsförhandlingarnes upphörande blifvit stilla; äfven i den konstnärliga verlden och i hela det sociala lifvet är det på samma sätt; men orsaken dertill är en annan, nemligen vår äldsta enkedrottnings död, som gifvit signalen till en officiellandssorg. Enkedrottning Marie Sophie tager ett godt namn med sig i grafven. Veneration hos den äldre och högaktning hos den yngre generationen följde henne hela lifvet igenom. Oaktadthon — hvilket man mycket värderade; synnerligen för motsatsen mot den andra enkedrottningen Carolina Amalia, — aldrig blandade sig i politik, har hon dock varit åskådare till mycket i den politiska verlden under sin långa lefnad, och hennes memoirer, som äro nedskrifna i form af dagböcker, hvilka man väntar publicerade, skola derföre vara af högtintresse, då de förnämligast röra en period af vår historia, som hittills hvilat i ett visst mystiskt mörker. Vi önska blott, att en af våra utmärktare historici, och icke en hufvudlös hofman, som icke kan skilja det väsendtliga från det oväsendtliga, måtte få behandla dessa anteckningar. Med drottning Maries död har den sista lemningen af det gammaldags hoflifvet, der etiketten spelade hufvudrolen, och der vårt adelsstånds bemooste Häupters andades friare och lättare än i den demokratiska luft, som utmärker den cirkel, hvilken hos vår nuvaranne konung träder i stället för hof, gätt till hvlla, säkerligen till outsäglig sorg för den adliga kohorten, som smäktar efter ett riktigt hoflif, som endast kan åstadkommas igen genom adoptionen, af prins Christian af Glickburg till thronarfving. Denna adoption är målet för vår adels framtidsönskningar, och det är utsigten härtill, mer än något annat, som bringar våra danska adelsmän att arbeta tillsammans med det slesvigska och holsteinska Ritterschaftov. Så snart man väl fått prins Christian erkänd såsom thronföljare, hoppas man att lätt förmå den nuvarande konungen, hvars vanor, tänkesätt och böjelser alltid mera hafva varit en privatmans än ett majestäts, att resignera; och derföre kan man lätt tänka, med hvilken ovilja de förslag, som den nationella pressen framställt om en svensk eller en engelsk thronföljare, blifvit mottagnal af alla helstatens bekännare, som mer eller! mindre gå i adelns och junkerpartiets ledband. Förslaget är emedlertid icke nytt; det har re-j dan för flera år sedan blifvit framstäldt af den mest konseqvente bland de nationella käm-j parne, nemligen, Grundtwig, som den gången! verkligen frambragte ett praktiskt förslag, hvilket just icke ofta händer denne gamle, genialiske ideolog. Visserligen måste man beklaga, att denna plan icke förr blifvit tagen I öfvervägande icke blott inom pressen, utan i kabinettet — i hvilket hänseende isynnerhet Marsministeren kunnat lemna efter sig ett varaktigt minne; — ty man kan icke neka, att en sådan plan 1848 hade varit långt mera!!! praktisk än ett onyttigt efter gamla garantier! L multnade pergamenter; men å andra sidan J är förslaget icke att förkasta, derföre att det kommit sent fram. Ty genom det veto, som grundlagen gifver riksdagen i arfföljdsfrågan, kan mycket uträttas. Detta. veta junkerpar: tiets anhängare mycket väl och derföre kan man begripa det vanvettiga raseri, hvarmed de anfallit isynnerhet Fadrelandet,, som li träffat den Achilleshäl, hvari helstatspartiet! kan såras, ett raseri, hvarmed ingenting annat! kan jemföras, så vida det icke skulle vara det I hat, som adelspartiet hyser till konungens ; närmaste omgifning och synnerligen till högstlensammes gemål, grefvinnaa Danner, som säkert icke skall uppmuntra H. M. till någon It hronafsägelse, — partiets hufvudsyftemål. — j Om än reaktionen sålunda har stort inflyande här och mäktiga allierade både inom och utom landet, så har demokratien också r itt stöd, nemligen i konungens personliga! sympatier och i den omständigheten att Fre-l! rik den sjunde icke nödtvungen gaf efter, tan frivilligt kom sitt folk till.möte på enl; id, då tronerna vacklade rundt omkring il, Suropa: Såsom vi ofvanföre nämnt är det temligenls tilla i konsten, i det de nyheter, med hvilka! eatern plägar komma mot slutet af saisonen, ; blifvit undanträngda af landssorgen, som öf-l, rerallt stängt konstens tempel och konstexpo-t itionen är ännu icke öppnad; detta sednarels ker först den 2 April. Inom litteraturen är! fven stiltje. En ny veckoskrift under titel: Samfundets Reform har börjat utgifvas af F. ; Dreier, som gjort. sig bekant genom flera små, krifter, bland annat en för ej längesedan ut-Ils kommen polemisk skrift mot M. Goldschmidt. t Ir Dreier synes vilja blifva stiftare af en nyl adikal skola här i landet och han står der; öre temligen allena. Han utmärker sig ge-l4 iom ett skarpt och konseqvent tänkande, men illika genom en skoningslöshet, som i vårlf sthetiska tid visserligen kan vara af nytta, nen som bortstöter många, som eljest skulle åna honom sitt öra. G. I (Insändt.) h Vägförbättring. r Ulricehamn i Mars 1852. Under närvarande tid, då snart sagt sagdt öfverallt k rbetas på lättade kommunikationer, har ändtligenir räga blifvit väckt om vägförbättring emellan denna lv tad och Gullereds gästgifvaregärd, till undvikande afls je lifsfarliga, så kallade Knallabackarne, i följdjg