Aftonbladet – 5 april 1852, sida 2

eligionslärare, vara berättigad att erhälla egen pastoralvärd; och ingen presterlig syssla få i löneväg ifverskrida detta mätt af anständig bergnings. Geom omfattande af dessa grundsatser skulle visserlisen prelatenseriet med sina lärdomsmeriter, transportökeriet mellan de i bräkdelar klassificerade brödstyckena m. m. dylikt efbälla nådestöten; men på samma gång med de omättligt störa pastoraten, hvil: ka af ingen mensklig förmäga kunga skötas, förs svunne äfven de mänga omättligt små sacellanierna, skolmästerierna, kapelloch brukspredikaut-sysslorna, vid hvilka ingen menniska kan hafva sin bergning, och förmänerna lika väl som åliggandena blefve, både på presterskapets och församlingarnes sida, jemnare fördelade, än som nå är fallet. — Till hvilka orimlig heter det kan leda, när man, för beredahde af öfe verflödiga lönevilkor vid ett pastorat, sammanslår eller sammanhäller menigheter, skiljda lika mycket genom intressen som genom boningsplatser, ådagalägges just af förhållandet mellan Ludvika och Grangärdes församlingar, sädant detta blifvit vid den nu gjorda ansökningen åberopadt och af vederbörande vitsordadt. Säsom skäl för skilsmässan har nemligen anförts: Grangärdes sockens vidsträckta omfång, talrika och tillväxande folkmängd, samt moderkyrkans otillräcklighet för begge församlingarna, sä att den derföre och till följd af aflägsenheten sällan besökes af kapellsboerne, hvilka dessutom i kommunala frågor, de der endast i moderkyrkans grannskap kunna till öfverläggning få förekomma, befinna sig i stridigheter med moderförsamlingen; hvädan gemenskapen med denna snört sagdt endast eger rum i byggnad och underhåll af Grangärdes kyrka och pastorsbostället samt pastors aflöning, enär kapellförsamlingen har egen kyrka, begrafningsplats, kyrkooch fattigkassa, kyrkooch. förhörsböcker, skolstyrelse, sockennämnd, sockenmagasin, jordegumma och vaccinatör samt egen lärare med pastoralvärd utom i fråga om lysning till äktenskap. Också har det af så löst sammanbhängande delar bestående pastoratet varit ett af dem, som domkapitlet i Westeräs ansett sig böra hos Kgl Maj:t föreslå till delning. Öaktadt sä talande skäl har Ludvikaboernas ansökning icke undgått att mötas af gensägelse — från moderförsamlingens och den gemensamme kyrkoherdens sida; och främst af allt har mån anmärkt, att enahandå änsökningar af kapellsboerna förut och senast 1834 blifvit hos regeringen afslagna, icke besinnande att förhällandet numera är väsendtligen förändradt, sedan konung och ständer proprio motu börjat fästa uppmärksamheten på nyttan af alltför stora pastoraters delning. Sjelfva domkapitlet har, på grunder som nedanföre skola närmare vidröras, lätit förmå sig att framställa nägra betänkligheter mot frägans afgörande i dess närvarande skick. Men emot alla dessa och andra af ansökningen föranledda invändningar har konungens befallningshafvande i Fahlun uppträdt med en kraftig vederläggning, hvilken synes, om möjligt, böra betrygga sakens framgång på högsta ort, och af hvilken vi derföre skaffat oss del, säsom ett för framdeles förekommande frågor af samma art vigtigt och välkommet prejudikat. Hufvudmomenterne af konungens befallningshafvandes berörde utlåtande, dateradt den 20 sistl. Mars, äro följande: I afseende på pastors i Grangärde aflöning, i händelse Ludvika blifver derifräån afsöndradt, har konungens befallningshafvande rätteligen ansett det belopp af omkring 2400 rdr bko ärligen, hvartill den på vederbörligt sätt blifvit beräknad, tillräckligt för en anständig bergning; och till följe deraf funnit nuvarande pastors anmärkning, att lönens fördelning, med afseende på församlingarnes olika vidd, folkmängd och presterliga fordringar, vore ingenting mindre än rättsenlig, icke kunna godkännas, om än det skulle inträffa, att Ludvika pastorat, i förhållande till socknens folkmängd och utsträckning, lemnade bättre aflöning, än som i Grangärde kunde erhållas. Med lika fog har konungens befallningshafvande tillbakavisat det ifrån samma häll gjorda inkastet, att en bättre pastoralvärd kan beredas Ludvika församling under nuvarande förhällande, än om pastoralierne tillfalla en pastor, boende på stället och genom förenade pastorsoch kapellanslönerna derstädes satt i tillfälle att, såsom sökanderne önska, genom biträde af en extraordinarie tjenstemedhjelpare gifva församlingen en ständig omvärdnad af två prester. En af Grangärdes församlings ombud gjord framIställning, att de inom dess gränsor belägna rekognitionsskogar, som äro upplätne till understöd för Ludlvika bruk samt Enkulle, Klenshytte, Gonäs och Persbo masugnar i Ludvika kapellslag, skulle utgöra hinIder för bifall till ansökningen, förklaras af konungens Ibetallningshafvande sakna all laglig grund. Om Inyssnämnde, inom Grangärdes ostridiga gränsor beägna skogar egas och begagnas af personer, boende inom Ludvika kapellslag eller å annan ort, kan sädant icke förändra deras egenskap att vara en tillhörighet till den socken, hvarest de hafva sitt läge, eller föranleda, att den å densamma bosatta befolkning i och för fattigvården eller i andra hänseenden komImer att hänföras till Ludvika församling, vare sig att den senare blifver serskildt pastorat eller icke. Genom denna förklaring anser konungens befallningshafvande sig billigtvis äfven hafva undanröjt domkapitlets yttrade farhäga för en möjlig stridighet om gränsorna mellan församlingarnes egoomräden, hvarefter, med anledning af domkapitlets i öfrigt yttrade betänkligheter anföres: dels att ansökningen ej bör få vara beroende deraf, att konventioner om pastoralierna derförinnan varda uppgjorde, enär bestämda grunder i Kongl. förordningen den 8 Febr. 1681 finYnas gifne för presträttigheternes utgörande, och för? Isamlingarne emot deras bestridande icke kunna äläggas att derom annorledes sig med vederbörande pastorer förena, hvaraf följden skulle kunna blifva, att YI genom moderförsamlingens ensidiga vägran att sluta Slnägon konvention, som kunde af Kongl. Maj:t i näder stadfästas, kapellförsamlingen aldrig kunde vinna afseende ä dess eljest såsom billigt erkända anspråk att få till eget pastorat afsöndras; dels att om byggnadsskyldigheten annan reglering icke kan församlingarne emellan ifrägakomma, än att de hvar för sig :I densamma behörigen fullgöra, utan anspråk på deltagande af den andra eller på ersättning för hvad i sådant afseende under gemensamhetstiden blifvit på-!kostadt, helst sökanderne en sådan ersättning icke ifrägasatt; dels ock att annan grund än den nyssnämde ej heller kan ifrägakomma för ordnandet af skolverket, fattigvärden och förhållandet med de allmänna kassorna, så sökanderne i sädant afseende förklarat sig med moderförsamlingen icke hafva nägot annat gemensamt än en af brukspatronen Öhman donerad egendom i Grangärde, hvaraf kapellförsamlingen likväl icke ätnjutit nägon förmån eller nu framställt pästäende att nägon sädan tillerkännas. Med stöd af hvad sälunda blifvit anfördt tillstyrker konungens befallningshafvande bifall till ansökningen destoheldre som, med kännedom om den stridighet i äsigter församlingarne emellan, hvarom handlingarne vittna och som flerehanda tvister dem emellan stegrat, det med visshet kan förutses, stt öfverläggningarne vid en gemensam sockenstämma med begge församlingarne icke, på sätt konsistorium antagit, kunna åstadkomma ett medgifvande af moderförsamlingen till. kapellförsamlingens afskiljande derifrän eller en förening församlingarne emellan i otvanuppgifoe ämnen, äfven om, för slitandet af framtida tvister derutinnan, andra grunder skulle anses erforder2 Re AV I BA vw or ÄH HMI I FF 3 Vs mi Ts ER tt eb bb