Aftonbladet – 5 april 1852, sida 2

gett samma känsla med en särdeles oskrymtad öppenhjertighet stråla i Bellahs ögon, då hon befann sig i den unga mannens närvaro. Den som var föremålet för denna okonstlade hyllning oroades deraf, i stället för att lyckönska sig åt sin seger; han förstod bättre att urskilja den sanna karakteren af den hänförelse som han utöfvade på den rojalistiska flickans sinne. Han visste att det liufva företräde en ung flicka ger den man hon älskar, omger sig med mera hemligheter, och att jungfrun, då hon känner sig träffad i bjertat, omsorgsfullt försöker beslöja sitt sår; men dessa skiftningar undföllo helt och hållet markis de Kergants mindre finkänsliga uppfattning, och han tviflade ej på, att hans dotter med lif. och själ var tillgifven denne så förledande, modiga och segrande man. Uti sin innerliga ömhet för sitt enda barn, hade markisen försökt att resonera sig till belåtenhet med denna förening, emedan han trodde att Bellahs lycka berodde derpå. Det lyckades honom utan synnerlig möda. Han kufvades sjelf af den unge mannens öfverlägsenhet. Han hade alltid kraftfullt försvarat: honom emot hans rivalers förebråelser och misstanka. Genom det han vant sig att alltid värna honom med sitt loyala beskydd, hade han genom den omärkliga äggelsen af ett oskyldigt högmod kommit derhän , att gifva honom ett nästan sonligt rum i sitt hjerta. I hans-ögon försvann den: olyckliga skamfläck som hvilade öfver hans: födsel, till hälften åtminstone, för glansen af de tjenster ban gjort sitt fädernesland, för de bevis af erkänsla han fick från högre ort. Om det också i den gamle adelsmannens ögon var en uppoffring att begrafva sitt gamla ärade familjenamn uti denna stundens ära, så låg det dock något i denna uppoffring, som möjligt anslog hans tillgifvenhet för den sak han omfattat.