Aftonbladet – 3 april 1852, sida 1

sjukligt känsliga, sade ni... O! min Gud! hvar har väl den tiden tagit vägen! Då jag tillstod för dig att jag älskade en annan, skulle du naturligtvis tro det, du kunde ej annat... men ändå, så hastigt, så lätt, Hervå, i skötet af denna bostad så länge gemensam för oss båda, der min själ stund för stund utvecklade sig inför dina ögon, kunde ett enda ord vara tillräckligt för att utplåna så många minnen, som borde ha talat till mitt försvar! Ack! det tyckes mig, om en dag inför den Eviges, Sannfärdiges thron, jag skulle höra dina läppar uttala en bekännelse om en låg, en nedrig handling, begången af dig, jag skulle vänta, ja jag skulle, för att kunna sätta tro, dertill först höra den med egna öron upprepas af Guds egen stämma! Och du har ej tviflat, ej tvekat! Ett ord, en smädelse, har den då så lätt insteg hos dig, skall du på ett sådant vittnesbörd så lätt fördöma en qvinnas hela tillvarelse! ty jag har ljugit, efter jag måste säga dig det. Jag har ingen ursäkt för denna osanning, Hervå: de fel, som pligten ålägger oss, förädlar hon till dygder. Hvarför ger hon oss ej med samma den kraft som fordras att uppfylla dess stränga bud? ,Det är nödvändigt att förklara allt, emedan du ej mer känner mig. Jag har förblifvittrogen, passioneradt trogen alla de känslor och idger som i barndomen närdes hos oss. Jag tror på konungen som jag tror på Gud, Denna dubbla tro ensam styrker mitt samvete, derutöfver ser jag endast mörker och förvirring, ibland hvilka det tyckes mig omöjligtatt lefva. Likgiltighet är ett ord jag ej förstår. Jag tackar himlen att den till slutet styrkte mig i att bibehålla denna min förtröstande tro, ty, sådan jag nu känner mig, kan jag ej tänka mig någon plåga jemförlig med den min själ skulle erfarit, om tviflet ens ett ögonblick der inträngt. En lefvande tro, Heryve, uti en tid