Aftonbladet – 2 april 1852, sida 1

singborg Tisdagar, och till Stockholm Thorsdagar. STOCKHOLM, den 2 April. Mer än en af våra läsare i hufvudstaden bevarar helt säkert ett angenämt och upplifvande minne af Kongl. Vetenskapsakademiens i onsdagsafton firade årshögtid. Mer än en af den talrika publik, som bevistade denna vackra högtid, önskade utan tvifvel att han ofta hade tillgång till sådana nöjen, i utbyte för några af de många vanliga umgängesförströelserna, och helt säkert har ett och annat vaket sinne derifrån mottagit intryck och impulser för lång tid, kanske för lifvet. Aftonbladet har mer än en gång sökt framställa vigten deraf, att den stora allmänheten så vidsträckt och lifiigt som möjligt intresseras för den naturhistoriska bildningen, och vi ha efter förmåga bemödat oss att följa de glädjande bevis, som snart sagdt hvarje dag erbjuder på vaknändet af ett sådant allmännare deltagande. . Saken synes oss nemligen så utoraordentligt vigtig, att man ej för ofta kan dertill återkomma. Om det ligger någon sanning i den ofta hörda klagan öfver en andlig ålderdomssvaghet, en lefnadströtthet och brist på sedliga handlingsintressen, som skulle karakterisera den nu: lefvande: generationen, så har detta utan tvifvel sin grund i sjelfva beskaffenheten af dess bildning. Den har nog länge, med förbiseende af de materiella vilkoren för menniskans tillvaro på jorden, allt för ensidigt fästat sig vid menniskan sjelf, lagarna för hennes andliga lif, och detta lifs uppenbarelse i historien. Skarpsinnet och fantasien hafva så länge rört sig på detta fält, att intresset blifvit mattadt och forskningen, i brist af nya och friska materialier, blifvit hyperkritisk. Lyckligtvis är botemedlet redan funnet, eller åtminstone den riktning hvari det bör sökas, och det är den djupare förtrolighet med naturen, som är frukten af den nyaste vetenskapliga forskningen. Den lärer oss att betrakta skapelsen i ett nytt och skönare ljus, visar oss att de yttre menniskan omgifvände tingen ej äro en död och liflös massa, som saknar allt värde i och för sig sjelf, utan att tvärtom allt som vi uppfatta genom våra sinnen har. en betydelse såsom uppenbarelsen af en evig: lag, ett högsta förnuft, lika underbart kärleksfullt när det sammanfogar sandkornen till klippor, eller knyter tillhopa vexternas fibrer, -.som då det bildar den menskliga formen och i den inblåser lif, och inlägger begrepp, instinkter och känslor. För icke längesedan hörde man ännu på allvar klagas öfver den nyaste bildningens materialistiska riktning. Denna ovilja yttrar sig mera sällan, ju mera man lär sig att skatta det nyttigas moral; för att icke säga dess höga poesi. Ty så kan man dock med rätt tala om den nya och storartade utvecklingen af naturkunskapen, som går ut på att för alla, äfven de fattigaste, lätta det lekamliga lifvets vilkor, göra hungersnöden och det lekamliga lidandet mer och mer . sällspordt i verlden, genom snabba förbindelsemedel knyta fredens och samdrägtens band mellan folkslag och enskilda, och framför allt genom ett för alla menniskor lättadt tillfredsställande af de första materiella behofven bereda dem tid och utrymme till den andliga och sedliga förädling, som ensam tillåter dem att i högre mening vara menniskor och i fullare mått motsvara sin bestämmelse. Dessa fördelar af naturkunnigheten, denna dess drift att omskapa och förädla hela det yttre lifvet, ör emellertid endast dess praktiska utansida. Men hvilka nya och omätliga verldar öppna sig ej för! tanken! Den förklarar och på samma gång ger en högre betydelse åt alla de simplaste. omständigheter, som möta oss i vårt dagliga lif, den öppnar för åskådningen i hvarje det minsta ting en ny skönhet, och långt bortom hvarje sagotid uppenbarar den för vettgirigheten en verldshistoria, i storartade drag skrifven på klipporna och i jordlagren, en historia om hvad: som lefde och rörde sig på vår planet, långt innan den bar ett menniskoslägte. i Hvilken dikt är så hänförande som natu-. rens stora dikt, hvilka romanbjeltar sysselsätta vär fantasi så uppfriskande, som urverldens underbara djurskapnader, hvilka menskliga konstverk kunna i prakt och storhet mäta sig med naturens egen skapelse, med vulkave