Aftonbladet – 1 april 1852, sida 3

lag påstå, det kongi. hoträtten måtte förklara, att ata-e let, såsom varande emot lag, samt i uppenbar strid med regeringsformens 16 b, icke kan till pröfning af kongl. kofrätten upptagas. Då nu genom det af mig vid mälets förehafvande den 2:dra i denna mänad anförde konstitutionsutskottets memorial, af den 29:de November 1809, visadt blifvit att, i grund af regeringsformens innehåll samt ordalydelse, hvarje svensk medborgare blifvit tillförsäkrad sä väl rättighet att sjelt välja den religion, hvartill han sig bekänna ville, som ock skydd i utöfningen af densamma, samt 83 4 regeringsformen bestämmer icke blott huru och på hvad sätt grundlagen skall förstäs, samt i hvarje särskildt fall tillämpas, utan ock huru och på hvad sätt förklaring af grundlagen må ega rum, samt till efterrättelse lända, kan vid det förhållande, att 2:dra och 16 S regeringsformen, blifvit, såsom af mig visadt är, vid 1809 års riksdag på grundlagsenligt sätt förklarade, nägon annan förklaring, än den då stadgad blifvit, icke tillämpas innan nämnde Så tillika med den öfver densamma i grundlagsenlig form tillkomne förklaring blifvit, på sätt 81 och 82 4S regeringsformen föreskrifva, i laga ordning af Konung och Ständer upphäfne; hvadan alla de förfoganden, eller åtgärder, som frän lagstiftande eller lagskipande makten efter grundlagens antagande, utgstt i strid med 16 regeringsformen, eller i motsatt syftning dertill, så mycket mindre må anses säsom nägon gällande förklaring af äberopade grundlags , som de, enligt ordalydelsen i 83 regeringsformen, mäste säsom lagstridige anses. I grund häraf var det, som jag i lagens namn protesterade mot ifrågavarande ätal, såsom lagstridigt, och jag fullföljer härmed högtidligen denna protest, under förklarande, att då aktningen för lagen, samt dess iakttagande och upprätthällande af embetsmyndigheter och den enskilde, utgör den enda säkra grundval, hvarpä sambället hvilar, samt det enda säkra skydd såväl för konungahusets, som folkets ömsesidiga rättigheter, eller, att jag sä må ultrycka mig, skyddande värnar hvarje samhällsmedlems rättigheheter ända frän konungaborgen och ner till den lägsta hydda, kan jag icke föreställa mig, att den upplyste Domstol, under hvars pröfning förevarande mäl är draget, skall på sidan af gifven lag i detta mål sig utläta; genom hvilket förfarande, om det kunde ega rum, grundlagen blefve af sjelfva domaremakten trampad under fötterna, samt vägen för laglöshet och godtycke öppnad för en hvar, som funne sin vinning dervid, att beträda denna samhällsförstörande strät. Ett förfarande, hvilket i vär tid är desto vädligare, som den lagbundna friheten, hvars enda skyddsvärn är lagarnes helgd, från olika häll hotas antingen af Anarkiers samhällsförstörande läror, eller af despotismens jerahärda band, hvilka, bäda öfverträdande lag, brottas om väldet, för att, hvilken som segervinnare än må blifva, i stället för lagbunden frihet införa förtryck och laglöshet. Men, torde nägon erinra, om lagen uti förevarande fall icke iakttozes, är det af föga betydenhet, då vi endast dermed äsyfta, att bevara vära fåders tro: jag svarar härpä, inga bevekelsegrunder, hurudana de än må vara, böra kunna föranleda till lagarnes öfverträdande, och minst af allt är det tillätet, att under religionens täckmantel söka skydd för lagöfverträdelser, hvilka, längt ifrån att upprätthälla religionen, tvärtom undergräfva densamma. Sådant vore detsamma, som att vilja rädda lifvet med att förqväfva dess andedrägt, eller, säsom det i det klassiska språket heter, propter vitam vivendi perdere causas; ett handlingssätt som är den offentliga moralens, religionens och det kristna samhällets djupaste banesår. Dock likväl för att visa att all farhäga i detta afseende är ogrundad, tordeld vara nog att, lika med de skarpsinniga stiftarne aflt 1809 ärs grundlag, erinra, att den sanna religionen endast upprätthälles och försvaras genom dess egen gudomliga kraft, att tvånget längt ifrän att förbättra bjertat och skänka öfvertygelse, samt att dana sanna kristne, tvärtom endast tjenat till att skapa skrymtare samt föda blodiga förföljelser af fanatiska sekter, samt att grundlagen dessutom innebär tillräckligt skydd för den evangeliska läran genom de stadganden; som i 28 regeringsformen blifvit nedlagde, att till civile embetsmän och domare må endast befordras infödda svenske män af den rena evangeliska läran, hvilket skydd för statsreligionen är vida större, än hvad alla andra civiliserade Europeiska folk i detta afseende stadgat. Men nog härom; saken har, säsom jag hoppas, blifvit tillräckligt afhandlad, och jag har, så godt mina ringa krafter förmätt, af kär lek för sanningen och ett älskadt fosterlands sanna intresse, utan annan afsigt än den, att kämpa för helgden af besvuren lag, sökt att, så fullständigt jag kunnat, utreda densamma; huruvida jag häri lyckats eller ej, kommer snart att visa sig; men trygg i mitt samvetes vittnesbörd, att jag stridt för Rätt och Sanning, öfverlemnar jag nu för min del mälet till kongl. hof-rättens afgörande, under förklarande att dä utgängen af denna sak kommer attafgöras, huruvida besvuren grundlag i Sverige gäller till efterrättelse, eller derest, på sidan af lag, Sverige i stället att vara ett fritt och lagbundet samhälle, skall förvandlas till det mest barbariska och laglösa land i hela den civiliserade wverlden, böra domarne i denna sak noga ihägkomma dessa ord, hufvudsakligen länade frän en frejdad författare: Men domarn mäste en gång svara På häfdernas Alshärjar Ting; Der gäller Lag och Rätt, Men icke väldets styrka; Ty väldet der förutan klinga Och smickret utan tunga är. Förre fanjunkaren Baijurs skrift hade denna lydelse: I Undertecknad får härmedelst utbedja sig, att vid advokatfiskal Billberghs embetsmemorial den 2:dra dennes få göra nägra till saken hörande erinringar: I 1:o Förefaller det oväntadt att hr advokatfiskalen I vill afhända kongl. hof-rätten den Henne tillkommande rätt att granska katolska församlingens mini-(i Isterialböcker för att öfvertyga sig derom, att de per I soner, som till katolska bekännelsen öfvergätt, ej äro ifrån hufvudstadens Lutherska respektive församlingar behörigen utskrifna, hvaraf mäste följa, att det ej kan anses annat än som embetsfel, att de äro tagna till katolska församlingens inflyttningslängder och öfriga ministerialböcker samt att detta embetsfel grundlägger andra sådana, i synnerhet i äktenskapsfrägor, der de icke kunna vara behörigen säsom ledige till ingående af äktenskap inom katolska församlingen, att anse. 2:o Väcker det min högsta förvåning att advokatfiskalsembetet, ehuru Bernard erkänt, att han omdöpt aftälliga qvinnan Olsson och kanske äfven alla de öfrige affällingarne, icke fästat sig vid denna omständ:ghet, som endast af dopregistret kan utrönas, enär det är synbart, att han här blandat sig uti det Lutherska presterskapets embete, då han ogillat eller underkänt enreligionsakt, som det icke tillkommit honom att bedöma. Med stöd af detta af honom, Bernard sjelf erkända faktum, yrkar jag att, derest ej kongl. hofrätten sjelf täcktes granska katholska församlingens dopregister för att utröna i huru vidsträckt män Bernard felat genom att blanda sig i det Lutherska presterskapets embetsgöromäl, öfverstäthällareembetet må anbefallas att, jemlikt föreskrifterne om främmande religionsbekännare, hälla laga visitation för utrönande och hämmande af sädane ofog, som icke kunna ligga svensk prest till last, utan att päkalla fullständig ut redning, och derefter sträng näpst. Man fär icke i denna punkt förbise, att Bernard, fast katholik, har att här ställa sig svenska lagarne till efterlefnad. 3:o Väcker det min förundran att advokatfiskalsembetet vägat godkänna de barnstölder som dels Bernard och dels hans företrädare bedrifvit, då de en längre tid och ännu fortfarande i fullkomlig strid med vära svenska lagar intaga barn af Lutherska för-. 1. RONNE st 2 RR RR HR ARR ORT jl