Aftonbladet – 1 april 1852, sida 2

för att föra ut dem på ett öppet slagfält. En förvånande medgång åtföljde hans vapen; man hade ej att anföra en enda drabbning, der lyckan förrådt honom. Långt innan han satte sig 1 spetsen för de bretagnska insurgenterne, hade ryktet om hans beundransvärda tapperhet mäktigt inverkat på dem till hans fördel. Man berömde ej endast hans militäriska egenskaper, hans hastiga, kraftfulla verksamhet, ledd af en orubblig kallblodighet, den sällsynta blandning af djerfhet och beräkning som styrde hvarje hans rörelse; någonting mystiskt som låg utbredt öfver hans personlighet och hans öden bidrog äfven att förtrolla och hänföra dessa enkla och eldiga menniskors inbillning i afseende på honom. Hans skönhet, hans valda språk, hans frikostighet, som lät honom för egen del behålla endast hans stridshäst, alla de behagliga och mäkiga gåfvor som förhöjde hans ungdom, voro tillräckligt många lysande drag för att vidskepelsen och kärleken till det underbara skulle i honom tro sig se en öfverjordisk vacelse. Han gaf prof på en verkligt öfverdådig tapperhet, anfallande fienden utan att ens draga sabeln, och med en särdeles munterhet, midt under kulregnet, sjungande krigsbymner, hvilka han sjelf författat. Soldaterna trodde att han ej kunde såras. De andra cheferne och adeln, mindre känsliga för dessa förbländelser, underläto likväl ej alt böja sig under det egna snille hvarmed den ryktbara partigängaren enkom tycktes ha blifvit begåfvad för det slags krig de hade utt utföra; men de hyllade honom isynnerhet för den förbländande illustra likhet som stämps