Aftonbladet – 1 april 1852, sida 2

ULlOtvLioRv dilluv ULIGLUA BIR UUVIIPIVIA VM FE SGUEFUREr HH guld om 26 dukater. 3:0 I inskriftsoch sinnebilds-konsten: Förslag till inskrifter ä monumenter samt inskrifter och sinnebilder ä minnespennuingar öfver märkvärdiga händelser i Sveriges historia, öfver dess konungar, drottningar och öfriga medlemmar af konungahuset, samt öfver enskilda personer, som vunnit ryktbarhet och gjort sig af fåderneslandet berömligen förtjenta — allt efter författarens eget val; med förbehäll, att förslagen upptaga bäde monuments-inskrifter och minnespenningar. — Priset för en godkänd athandling i inskriftsoch sinnebildskonsten är en guldmedalj om 12 dukater. Taäflingsskrifterna, författade på latin, svenska eller nägot annat af de lefvande, allmännast kända språken, med åtecknadt val:pråk och förseglad namnsedel, böra vara inlemnade till akademien eller hennes sekreterare inom den 20 Januari 18353. Särskildt erinras, att äfven skrifter, som icke kunnat belönas, böra i akademiens förvar qvarstanna. EE — Mändagens Thamiska föreläsning upptogs hufvudsakligen af en historisk och teoretisk framställning om de rön och grundsatser, hvilka hittills gjort sig gällande till förklaring af ljuset. Hr Edlund omnämnde att emanations(utströmnings-) teorien, eburu äldre än Newton, likväl först af denne store naturforskare utvecklades till hvad den med nägra förändringar och tillägg fortfarit att vara ända in i den nyare tiden; ehuru redan Iuyghens samtidigt med Newton framställde oscillationseller vibrations(dallrings-) teorien, hvilken sednare i förra ärhundradet omfattades med mycken värme af Euler. Då Newton var engelsman, men Huyghens holländare och Euler tysk, och det hufvudsakligen var i England man ända till slutet af sistförflutna sekel sysselsatte sig med rön öfver ljuset och förbättringar af synverktyg, så förmädde hvarken Huyghens eller Eulers undersökningar att rubba tron på emanationsteorien, och så stor var den vördnadsfulla fördomen i detta hänseende, att när en annan engelsman, Young, i början af in nevarande ärhundrade framträdde på nytt med undulationsteorien, samt för den ingaf ett försvar till engelska vetenskapsakademien (Royal Society), och detta samfund införde det i sina handlingar, blef akademien i oftentliga skrifter klandrad för blotta lyssnandet till inkast emot hvad Newton sagt, och ännu mera för deras upptagande i sina handlingar. En ung fransman, Tresmel, hade nägra är sednare än Young anställt rön och beräkningar öfver ljuset och derigenum kommit till afgörande bevis för oscillationsteorien; och andra naturforskares rön och upptäckter hafva vidare bidragit att sätta denna teori sä utom alla tvifvel, att den vid vetenskapens närvarande ståndpunkt mäste erkännas för den enda riktiga och tillfredsställande. Hr Edlund förklarade på geometriskt demonstrerande sätt denna teori och dess grunder. Han begynte med de allmänt bekanta oscillationerna i vatten, som af en deri fallande kropp, t. ex. en sten, bringas att oscillera i ringvägor omkring fallpunkten; han anmärkte härvid i förbigäende att två tyska naturforskare, bröderna Weber, utgifvit ett grundligt verk öfver flytande ämnens vägrörelser. I luftformiga ämnen uppkomma äfven oscillationer; dessa äro oberoende af tyngdkraften och sammanhänga nära med den luftformiga kroppens elasticitet. Utgående frän de oscillationer som i luften alstras af en sträng, och huru dennes dallringar dervid tfortplantas till örat säsom en ton, visade hr Edlund att dessa tonvägor kunna tjena till förklaring öfver dermed jemnförliga rörelser i ett ännu friare och af tyngden oberoende ämne, — det som fyller mellanrummet mellan en kropp, som på afständ uppfattas af synförmågan och punkten der kroppen varseblifves. Emanationsteorien antog detta ämne vara en ljusmaterie, hvilken utströmmade (emanerade) frän den lysande kroppen till ögat. Oscillationsteorien deremot antager, att hela universum är uppfylldt med ett tunnt och mycket elastiskt ämne, hvilket, i likhet med flytande och luftformiga ämnen, är underkastadt vägrörelser, och att en art af dessa vågrörelser utgör hvad man kallar ljus och dettas samtliga modifisationer; sjelfva ämnet kallar den ether. I sjelfva verket antager alltså den ena teorien icke nägot ytterligare ämne än den andra; begge förutsätta blott hos det antagna andra rörelsesätt, och gifva det andra namn. — Hr Edlund visade huru vägrörelserna i ethern mäste fortplantas frän molekyl till molekyl, och i hvilka riktningar oscillationerna mäste fortgå längsät de linier, som man kallar ljussträlar, samt huru längden af en ljusväg kan beräknas af den omständigheten, att tvenne ljussträlar, som skilja sig på en half ljusvågslängd ifrån hvarandra, under vissa förhållanden icke åstadkomma ljus utan mörker, emedan oscillationsrörelsen i den ena strålen i detta fall är motsatt mot rörelsens riktning uti den andra. Att tvenne sammanträffande ljusvågor verkligen kunna åstadkomma mörker, visa de sä kallade böjningsfenomenen. Om man insläpper solljus i ett mörkt rum genom ett litet hål och uppfångar detgenomgängna ljuset på en skärm, så visar sig på denna icke blott en ljuspunkt, utan denma befinnes vara omgifven med mörka och ljusa ringar. Med antagande att ljuset uppkommer genom en vågrörelse i det ljusfortplantande ämnet, kommer man till den slutsatsen, att Jjusvägor, likasom luftens ljudvågor, hvilka skilja sig på en balf väglängd ifrån hvarandra, hafva motsatt rörelse, och om tvenne sådana sammanträffa, så motverka de hvarandra; hvarigenom oscillationerna der mäste upphäfvas, och mörker upp kommer i stället för ljus. De härifrän härledda beräkningarne upplysa, att en ljasvågs medellängd (vä gor af olika färger, likasom af olika toner, hafve olika längd) icke uppgär till tvä tiotusendedels dec. linie, och att antalet af ljusets vibrationer isekunder uttryckes med ett så stort tal, att inbillningskraften vägrar att gifva nägot fattligt begrepp om en sädan hastighet. Hr Edlund framställde äfven geometriskt på hvad sätt ljusvägorna fortgå, för att sålunda med sina rörelser interferera, eller inblanda sig i och störa eller förändra hvårandras rörelser, och att de mörka eller annars i färg förändrade ringarne kunna förklaras genom denna interferens. Han visade äfven huru dylika ljusfenomener uppstä genom reflexion på tunna genomskinliga kroppar, och att interferensfenomener äfven då måste äga rum; samt öfvergick i sammanhang härmed till en framställning f ljusets polarisation, och att ljussträlar, som undergått detta slags förändring, upphöra att, säsom förut, oscillera i alla möjliga riktningar, utan begränsa sina oscillationer inom ett och samma plan. Dä solsken utgör ett nästan oeftergifligt vilkor för de experimenter, som bekräfta dessa teoretiska satser, sä nödgades hr Edlund inskränka sig till ett enda vid en organisk lampa anställdt försök med polariseradt ljus. — I afseende på kröningen i Norge har K. M. den 10 sistl. Mars fattat följande beslut: Sedan sistlidne Storthing beviljat de till DD. MM:s kröning nödiga medel, hade H. M. ön