Aftonbladet – 1 april 1852, sida 2

vf omständigheterna, icke kan så tidigt, som le nödiga anstalterna till iståndsättande af Throndhjems domkyrka fordra, nu och för i ir bestämma när kröningen skulle kunna försiggå, så vill H. M. till nästa vår tillkännäsitva tiden för kröningens firande under loppet af sommaren 1853. — Frän Fastings marknad i Christinehamn ha med lagens post underrättelser ingätt, att plankor på ByIfvens vattendrag blifvit sälda till bko rdr 17: 24. Vid postens afgäng var underhandling å bane angäinde plankor på Clarelfven, som torde betalas nägot vögre. Vid sädana priser anses förmonligast att ha cunnat sälja under denna marknad. Tackjernspriset var ännu ej bestämdt, men ansägs med temlig säcerhet blifva bko rdr 8 om skutbord i Christinehamn och 16 sk. extra för Persbergs jern. Lenungshamnar skulle försäljas den 30 Mars. Sistl. söndag var val, dervid hvarjehanda fruntimmersarbeten försäldes ill förmän för de nödlidande till ett belopp af 2040 rdr rgs. En del inköptes till enorma priser. —— i Mindre Teatern. Den dramatiska litteraturen är ett hos oss så föga bearbetadt fält; de skördar vi derpå skurit äro bäde till qvantitet, och tyvärr ännu mer till qvalitet, så ringa, att man ej utan tillfredsställelse upptager hvarja Korn man på detta fält förefinner. Om än nägon skröplighet i formen visar att man i värt land ännu icke särdeles längt drifvit odlingen af den fremmaände plantan, så mäste man dock med nöje finna, att åtminstone hägen för denna odling blifvit allmännare. Grundläggandet af Mindre teatern gaf i detta afseende en kraftig impuls och dess nuvarande administration synes med begärlighet omfatta hvarje tillfälle att rikta sin repertoir med svenska författares arbeten, likasom det mäste erkännas att äfven den kongl. scenen på de sednare ären beredvilligt öppnat sina portar för de fosterländska sänggudinnorna, ehuru, af helt naturliga skäl, skämtet och satiren mäste vara bannlysta från dess högtidligare tiljor. Den sträng man sålunda anslagit har också funnit gensvar hos allmänheten, som med stor välvilja mottagit dessa förstlingar af den svenska dramatiska litteraturen, och vi tro att, med ett enda undantag, ingen utländsk dramatisk produkt dessa sednare är hos oss haft en framgång, på långt när jemförlig med den, som flera inhemska stycken vunnit. Vi föranledas att yttra dessa ord, ej i anledning af framträdandet af någon märkligare scenisk skapelse, utan at den ovanliga omständigheten att Mindre teatern i gär afton på en gäng inbjöd till äskädande af tvenne svenska stycken. Det ena var den af oss redan omnämnda och genom ett flitigt uppförande för större delen af Stockholms allmänhet bekanta Sammansvärjningen under frihetstiden ; det andra en för aftonen ny en-akts-komedi, Knalleffekten,, äfven af anonym författare. Knalleffekten är i alla afseenden ett tillfällighetsstycke, säväl genom det hufvudmoment deri , hvilket gifvit det sitt namn, som genom de allusioner på närvarande förhållanden som deri förekomma. Det visar dock i sjelfva anläggningen en dramatisk fyndighet, fullt jemförlig med hvad som merändels bestäs i smästycken af detta slag. Ettpar karakterer, procentaren Taljander — Zetterholm och hans täcka brorsdotter Marie — Walborg Torslow, äro ganska nätt skizzerade och sakna ej en liten relief. Hvad äter konstförvandten Adolf — G. Kinmanson angår, så synes författaren snarare hafva kopierat en af de i franska småkomedier uppträdande tilltagsna ungherrar, än bemödat sig att teckna efter naturen, hvilket dock ej synes erbjuda särdeles stora svärigheter. Herr Kinmansons uppträdande i stor cirkelkappa bidrog ej heller just att föröka illusionen. Men om sälunda sjelfva uppränningen förräder ett och annat spår till dramatiska anlag, så är dock behandlingen i öfrigt temligen svag. Författarens humor synes ästadkommen med en viss möda, och de qvickhetens pilar han sänder kring åt diverse håll äro nägot förslöade genom ett redan temligen längvarigt bruk. Mycken munterhet uppväckte dock hr Adolfs, ur ,officiel källa hemtade beskrifning på knalleffekten,. Den handlingens raskhet, som är styckets hufvudförtjenst, skulle äfven betydligt vinna om Adolfs och Taljanders strid om skrinet nägot förkortades. Midt under pjesens gäng förnams ljudet af trummor. Spektatörerna började med en viss ängslan se på hvarann, sannolikt i förmodande att larmtrumman passerade i granskapet, då slutligen pipolekarne instämde; alltsammans upplöste sig i en liflig marsch, och man förstod att det var vaktparaden som passeräde utanför pappa Taljanders hus, sannolikt ditbeordrad af författaren för att höja intrycket af knalleffekten, som med detsamma inträffade, men hvars natur och verkningar vi ej vilja i förtid förråda för de mänga af vära läsare som helt visst skola derom i Mindre teaterns salong skaffa sig besked.