Aftonbladet – 1 april 1852, sida 2

lade denna behjertade panna. Denna likhet var ej bedräglig: bakom de moln som höljde denna utmärkta personlighets ursprung doldes en qvinnas vanheder och en konungs brott Adeln i vester hade till någon del genom sit aktningsfulla bemötande legitimerat den ungs mannens anspråk uti de rojalistiskt sinnade insurgenternas ögon. De hade låtit denna bi af purpurn lysa för de godtrogna soldaternes ögon, liksom för att dermed dölja för dem de personers smärtande bortovaro, hvilka hade mera direkta anspråk på en dylik hållning. Emellertid dröjde det ej särdeles länge innar den unge chefens skicklighet och förmåga at begagna hvarje omständighet, som kunde öke hans välde, hans lyckade företag, hans all mer och mer sjelfständiga individualitet, började att oroa till och med de personer, hvilka varit med om att uppväcka den dyrkan för hvilken han var föremål. Ryktet om hans segrar, glansen af hans popularitet, nädde ända till de emigrerade prinsarnes öron: en så mäktig tjenare misshagade dem, Grefve de Puisayc skref till honom från England ett bref med lyckönskningar, som underrättade honom om hans beroende. Sakerna stodo på den punkten då underhandlingar om fred börjades med republiken. Den af lyckan så gynnade äfventyraren vägrade att taga del i fredsunderhandlingarna. De intriger, som sedan en längre tid spunnits omkring honom, lemnade honom hastigt blottad på alla medel att förlänga sitt motstånd. Omringad af de blå, såg han sig tvungen att lemana Bretagnes jord. En fiskarebåt upptog honom på en ödslig sandredd, ej långt ifrån Saint-Brieue; en