Aftonbladet – 1 april 1852, sida 1

hvalfvet. Grenen böjde sig under deras tyngd; men fasthållen i den svagare ändan utaf hvalfvets slingrar de qvistar, gaf den ej vika. De hade ej kommit långt på sin luftiga färd då ropet: Till vapen ! ljöd bakom dem. Håll dig tapper, min gosse, håll modet uppe!, munmlade Bruidoux. Några minuter sednare hade fångarne kommit in i den gång af trädgrenar som gick likt ett tak öfver allen. De släpade sig på knä genom detta lefvande gallerverk ända till dess ett sorl af röster och brådskande steg, hvilka tyckes närma sig dem, hejdade dem i deras framskridande; en flock karlar, svängande facklor, sprungo under deras fötter. Så snart de ej mera sågo fackelskenet, började de åter att klättra med brådskande steg under djup tystnad. Hastigt hördes en tung suck frambryta öfver Colibris läppar. Sergeanten vände sig om. Hvad står på, kära barn? frågade han. Min fot har halkat ner mellan grenarna, sergeant, och benet sitter fast, jag kan ej få det loss.n Ah, hvad är det för prat! liksom vi skulle ha tid med något gyckel nu... Så drag modigt på bara. ,Omöjligt, sergeant, jag kan ej följa er längre ... men rädda ni er, jag vill ej vara en orsak . . .M Förolämpa ej din förman, du. Man måtte väl kunna hjelpa dig, vänta.s Allt är förloradt, sergeant-, återtog Colibri i det han förde sin mun tätt till Bruidoux öra och talade med knappt hörbar stämma: