Aftonbladet – 1 april 1852, sida 1

Å STOCEHOLM, den 1 April. Vi meddela efter den förtjenstfulla tidskriften Economist följande skildring af det sociala tillståndet i Frankrike. Vi vilja dervid endast tillägga att den oerhörda nöd som deri skildras till sin betydligaste del utgör ett arf från Ludvig Filips och äldre styrelser. Betraktandet af dylika taflor kan vara lärorikt för dem som alltför lifligt drömma om en nationalära i fransk mening, med en hejdlös hoflyx, en öfverdrifven centralisation med dess hundra tusental af embetsmän och oerhörda stående armåer. Måhända har det aldrig funnits ett land, hvars utsigter, både för den närmaste och aflägsnare framtiden varit så mörka och hotande som Frankrikes, som haft så många klippor och skär framför sig, i hvad riktning man än ville styra, och så stora faror och vådor att besegra, innan det får segla i lugn sjö och kan hinna en fredlig hamn. Dess politiska svårigheter äro stora nog, men dock ingenting i jemförelse med de sociala. Dess ställning för ögonblicket är kinkig nog, men äfven om den låter ordna sig tillfredsställande, så ligga frön till ojemtförligt mera hotande och varaktiga förvecklingar i bakgrunden. Det har tre rivaliserande pretendenter till tronen, utom den stora mängd som påstår att der icke alls skall finnas någon tron. Der äro legitimisterne, omfattande den högsta och mest bildade samhällsklassen i Frankrike, starka i deras fanatiska tillgifvenhet för en vacker men opraktisk -id, och understödda af nästan hela prestkastens inflytande. Der äro Orleanister, som omfatta det stora flertalet af de handlande och näringsidkande klasserna, en betydlig del. af medelklassen, många af de högre officerarne, och största antalet af landets utmärkta och erfarna statsmän. Der äro Bonapartister, törstande efter återupprättande af kejsaredömets regime och återupplifvandet af dess triumfer, starka genom stödet af en armå, hvars soldater icke smakat något byte, hvars marskalkar icke skördat någon ära sedan Napoleons afsättning; — starka äfven genom landtfolkets blinda tillgifvenhet, hvars senfärdiga öra aldr:g nåddes af ett annat namn än Napoleons. Slutligen finnas der republikaner af hvarje förg och nyans: — de stränga kämparne för en teori; de poetiska tillbedjarne af ett ideal; de som hafva egen vinning af ojemnheter i styrelsen; lättingarne, som afsky arbetet; brottslingarne, som lefva af rof; vildarne, hvilkas själselementer äro i uppror; och anarkisterna, som hata alla styrelser, emedan de blifvit tvingade att lyda alla. Dessa äro de fientliga partier som öppet eller i tysthet kämpa om besittningen af landet, — hvaraf ingen är stark nog att eröfra makten, ingen villig att ärligt underkasta sig den som har väldet. Hvarje parti söker, så länge det är vid makten, att styra på ett sätt som det är omöjligt för de öfriga att godvilligt uthärda; intet parti är villigt att sammansmälta med ett annat, och ingen tycks i stånd att ädelmodigt dela makten med sin medtäflare. Hvilket parti än genom slumpen för ett ögonblick ligger öfver, drömmer man ej för en sekund, att den mördande inbördesstriden är slutad. Den tycks ämna sig att blifva evig. Men alla dessa svårigheter och förvecklingar äro ett intet mot dem som härleda sig och hafva sin rot i landets sociala ställning. Om i morgon bildar sig en stark, varaktig och enig regering, så stadgad att den ingenting har att frukta för sin auktoritet eller sitt bestånd, skulle den se framför sig ett arbete, som väl kunde utslita hvilken administrations krafter som helst och komma dess bjerta att bäfva. Den skulle få att göra med ett mått af nöd och elände, som 1 sin utsträckning, sin hjelplöshet och den enorma proportion som den omfattar af det hela är nästan utan