Aftonbladet – 29 mars 1852, sida 3

;Meada en nmg och ledig själsbeskatltenhet, NA, djerf och kraftfull, och med ett-hufvud, rikt på att utfinna medel. att utföra sina planer, var hr Persigny på en gång upphbofvet och verkställaren, det ledande förnuftet och den verkställande handen i det äfventyr, ät hvilket han hade egnat sig. Diplomat af instinkt snarare än genom uppfostran, väfde han med konsterfaren hand konspirationens trådar, på ett sätt, som lemnade honom frihet att i sista hand ge den hvilken riktning han ansäg lämpligast. Sjelf till en god del smickrare, brukade han smickret endast säsom medel att herrska och leda menniskors sjelfviskhet och fäfänga, liksom med en blomsterkedja, mycket starkare än nägon jernkedja. Konspiratör bäde af lynne och beräkning, hade ett äfventyr en oemotståndlig lockelse för. honom. Alldeles fri från hänförelse. eller passion, var det ät mannens öde, ej ät mannen eller ät bans sak, som han egnade sig. Kall och orubblig i farans ögonblick, kunde ingen fara mota eller afskräcka honom. Med en framtidsblick; som omfattade alla möjligheter, och-en-djerfbet som lemnade ingenting oförsökt; — sådan var herr Persigny.: Det är ej särdeles vigtigt att undersöka om Persigny rådde honom till landstigningen vid Boulogne eller icke. Det lif som Louis Napoleon förde i London från slutet af 1838 till i Augusti 1840, beskrifves kortligen, men betecknande såsom hvad man i dagligt tal kallar ettlejons. Hans nätter och dagar tillbragtes, såsom hans egna anteckningar uppgifva, vid kapplöpningarne och i klubbrummen, der höga spel och höga vad lifvade den blaserade spelarens mättade sinne. Hvilka vanor än utmärkte hans enskilda lif; beslöt han att ännu-en gång våga ett tärningskast för makten. Han lemnade Margate i Augusti 1840, ombord på ångfartyget City of Edinburgh.. Han reste en prince med väl försedd källare och kök, kock, kökspojkar, kammartjenare, maitre-d hötel, sekreterare, jägare, härfrisör, lakejer och sist af allt — en fåm örn. Han hade två resvagnar, betjenter och drängar, och en praktfull festoilett. Hela sällskapet uppgick till femtiosex personer, deribland sjelfve Montholon, som hade varit med kejsaren: på S:t Helena: -Hela affären var en fars och skall aldrig betraktas på annat sätt. De uppmanade trupperna i Boulogne att gifva sig fångna eller sluta sig till dem. En ung löjtnant vid namn Alådenize, var den enda som åtlydde uppmaningen att enrollera sig... Då han fann att soldaterna ej hade Just ett gå öfver på hans sida, drog sig Louis Napoleon, med sitt harlekinsfölje, till Napoleons monument på höjden bakom staden, — och der planterade han sitt baner med enl gyllene örn i toppen. Under tiden utryckte garnisonen. Åtskilliga af hans följeslagare nedskötos. Louis Napoleon sårade en person, och man skildrar honom lugn och flegmatisk som en holländare, Han drog sig ned åt hafsstranden och försökte att komma tillbaka om bord på ångfartyget, men blef gjord till fånge tillika med alla sina följeslagare. Dä underrättelsen om detta nya företag korm till Paris, beslöt man att använda strängarel medel än löjets, för att vända Louis Napoleon ifrån det dynastiska raseri, som då tycktes! vara hans rådande passion. Några af detal-! jerna vid denna landstigning gåfvo anledning till mycken munterhet. Den tama örnen hadel varit beräknad på. en -teatralisk effekt. Meningen var att han skulle lössläppas från fartyget och straxt flyga till Napoleonskolonnen, der man väntade att han skulle slå ned såsom ett järtecken. För detta ändamål hadel han blifvit inöfvad att taga sin föda ur Louis Napoleons händer. Sådana farser oeh taskspelerier skulle utgöra en del af tidehvarfvets allvarsamma historia. Den tama örnen från Boulogne flyger nu vild öfver Frankrike. Louis Napoleons ransakning hölls inför Pärskammaren. Hans tal var djerft och fullt af det sjelfförtroende, som, vare sig i godt ellerl ondt, alltid varit hans förnämsta tillflykt; Hans försvar leddes af den store franske talaren Berryer, som i detta ämne hade ett lysande fölt att utveckla sin förmåga. Under sken att! försvara sin klient anföll den vältalige advokaten på ett snillrikt sätt barrikadregeringen. Louis Napoleon dömdes till lifstidsfängeise i Ham. Han ansågs för en politisk galning, snarare värd medlidande än hämnd. Instängd i sitt fängelse blef han retlig och grälade ofta med auktoriteterna. Men han egnade sig fortfarande åt utarbetandet af sitt napoleoniska system, — och visade ingen brist på passiv energi. Han. korresponderade med sina vänner, sysselsatte sig med åtskilliga grenar af litteraturen, och odlade blommor. Han vände sig gång efter gång till regeringen i olika afsigter, — och bad ifrigt att få fara och besöka sin döende fåder. I hans behandling såsom fånge voro auktoriteterna efter allt ut-. seende långt ifrån stränga mot honom. Fästningen var stor, och han nade tillåtelse att göra promenader till häst. Han flyktade från Ham, med doktor Conneaws och sin kammartjenares tillbjelp. IV. I Maj 1846 kom Louis Napoleon ännu en gång till England. Utan att beträda förbjudna områden behöfver man ej historiskt öfverse vissa politiska misstag på Ludvig Filips sida, hvarigenom äfventyrarens och pretendentens utsigter betydligt förbättrades. Hvarföre, sade Horace Walpole, skulle vi ej se historien med samma opartiskhet hvarmed vi läsa den? Juli-monarkien hade uppenbarligen sitt fel i bristen på historiska associationer. I stället gjorde den det bedröfliga misstaget att söka popularitet genom förgudning af kejsar Napoleon; genom att återföra håns qvarlefvor till Frankrike och begrafvå dem med. en gränslös prakt. Juli-monarkien öppnade --dermed emot sin vetskap just den väg, söm skulle föra Ludvig Napoleon till målet... Det. var att napoleonisera det allmänna tähkesättet? Detta misstag gaf Ludvig Ne leön, utan att han för ögonblicket märkte det, ett stort, för att så säga, politiskt kapital, som gjorde honom dyrbara -tjenster-under sednare delen af hans bana. Hade han varit svag och obeslutsamy skulle: orleanska familjen. ej gjort sig så stor. skada genom den hyllning, det hembar åt Napoleons minne. Men statsmän togo den tama.örnen, från Boulogne såsom prins Ludvigs. hjelmprydnad; och man följde den dåraktiga politiken att offentligt förguda MR KE oe F j Å j 1 ; l i l