Aftonbladet – 29 mars 1852, sida 1

alldeles öde; några ryttare, som hade ridit ända till Pontivy, återkommo -med underrättelsen att de hvita ej varit synliga der. Efter detta fruktlösa kringströfvande återvände brigaden till Ploermel. z Ibland de besynnerliga rykten som spridde sig i staden, var det ett som generalen i början fann minst trovärdigt, och det var att man påstod sig hört sägas, att rojalistiska armeen tagit sin tillflykt uti den vidsträckta skogen vid Nou, hvilken sträcker sig fem mil nordvest om Ploermel, på gränsen af Morbihan. Dylika tillflyktsorter hade mera än en gång under sista falttågen gifvit skydd åt smärre skaror af vendeska och bretagnska trupper, som flyktat dit; men man kunde svårligen föreställa sig att:en segrande armå, som beherskade hela trakten, skulle med: flit fördjupa sig uti en skog, och ej bebålla af alla sina eröfringar mer än den minst vigtiga, kanske den farligaste platsen. Icke dessmindre fann generalen för godt att ge vika för det allmänt gängse pratet, huru osannolikt det än syntes honom, och då nu expeditionerne som utskickats åt alla håll kring kusten, utan all framgång återkommo, gick generalen sjelf med ett stärkt detachement att rekognoscera trakten kring den misstänkta skogen. Emot all förmodan kunde de upptäckter han gjorde ej mera lemna något tvifvel öfrigt om fiendens närvaro. Alla vägar iriktningen mot Noug buro djupa märken efter en nyligen skedd större marsch; hjulspår, hästhofvar och andra kreaturs fotspår hade upprifvit jorden och förstört åkrarne öfverallt kring skogen. Marken var