Aftonbladet – 24 mars 1852, sida 2

Hervå visade på salongsdörren. Alla fruntimren, de stackars fruntimren och herr markisen . . . De andra? vAlla ha rest sin väg . . . undantagandes herr Georg och .,. nådig herre, herr Hervå, är det möjligt! sOch Fleur-de-Lys? återtog. Hervå. Skogvaktaren vred sina händer med förtviflan. -Om löjtnanten så tillåter., sade Hervå, pså kan kanske Kado få gå före oss af aktning för de stackars fruntimren. Gå in, Kado, svarade Francis. Kado syntes tveka, men på en befallande åtbörd af Herve, öppnade han salongsdörren. Nära tröskeln stannade han, lät sina blickar en stund oroligt irra till de förskräckta fruntimren, liksom han ej funne oxd för hvad han skulle säga; slutligen utstötte han med en domares röst, då han uttalar en dödsdom: De blå.n Dessa ord efterföljdes af ett svagt rop af smärta, som återljöd i Hervås själ; det var Andreas klagande stämma. De andra fruntimren bleknade vid detta fasans uppträde. Fleur-de-Lys och Georg, hvilka verkligen voro de enda qvarvarande gäster, förde med häftighet handen till bröstet; markis de Kergant fattade sin sabel, som stod i ett hörn afrummet, och rusade fram; men redan var utgången spärrad af de medföljande soldaterne, och de båda republikanska officerarne, med värjorna instuckna i deras slida och blottade hufvuden, inträdde i salongen. 7 sMina herrars, sade Francis, slottet är omringadt. J ären mina fångar. Ett ögonblicks tystnad följde på denna förklaripg. Andrea hade utsträckt sina armar .med ett hjertskakande förtvifladt uttryck, då hon varseblef sin bror; hennes likbleka kind JFöll mot hennes arm; derpå sjönk det oskyl