Aftonbladet – 22 mars 1852, sida 3

var något verkugen rart att fa höra. yYi hade här lott önskat ett nägot mindre forceradt tempo. -—Lt. ev FORRENANTDSRSA Benjamin Disraeli. Denne mans upptagande i det nya torykabinettet i England är en händelse af nägon betydenhet; så mycket mer som först för ett ir sedan kontrasten emellan nödvändigheten att i förvaltningen indraga partiets vältaligaste man och motviljan mot en i det hela föga respektabel personlighet omintetgjorde försöket att redan då bilda en toryregering. DIsraeli är mindre angenäm för aristokrarien, icke allenast säsom en oadlig man, den ler icke hör till någon af de erkända guvernementala famiJjerna, utan äfven och företrälesvis såsom en belletristisk äfventyrare, hvilken såval genom sina romaner som parlamentstal gifvit anledning till en otalig mängd karrikaturer. Enodast den fullkomliga bristen på statsmän såväl som på skickliga talare kunde efter lord Bentincks död förmå det högmodiga protektionistpartiet at: i underhuset lemna det faktiska anförareskapet åt en så tvetydig person. Disraeli sjelf deremot har, oaktadt allt det hån som han på alla håll mött, under de sednaste åren med outtrötthg konseqvens fullföljt sin äregirighets mål. Han har för de statsmannakonsiderationer, som den blifvande ministern hade att iakttaga, uppoffrat sitt vanliga språks rikedom på floskler och paradoxer, och han har dessutom gjort den för honom mindre svåra uppoffringen at ett temligen stort antal politiska trossatser för att icke kompromettera sin framtid, Benjamin DIsraeli är född år 1805. Hans far var den bekaute litterärhistorikern. Relan på sitt 18:de år (1823) väckte han icke ringa uppseende genom de egna åsigter hvilka han uttalade i romanen: Vivian Grey. Under iren 1826—1831 företog han en storresa genom Italien, Turkiet, Egypten, Syrien m. m. Efter sin återkomst år 1831, i en tid då de gamla politiska förhållandena helt och hållet förändrades genom reformbillens genomdrifvande, uppträdde han såsom kandidat under valen till representanter, och framlade ett program, hvilket utmärkte sig genom en hättig polemik emot whigpartiet, men likväl, enligt hvad det då tycktes, icke i toryistisk, utan snarare i radikal anda. Så lät han äfven rexommendera sig hos sina valmän genom den bekanta radikala underhusledamoten Joseph Hume. Emellertid blef han icke vald. Ar 1834 utgaf han sin skrift, Vindication of the British Constitution, i hvilken dessa båda motsatta äsigter på ett underbart sätt korsade hvaranIra. Öfverallt var det den chevalereska, romantiska sidan som drog honom än ät det na, än åt det andra hället. En hel hop romaner: Contarini Flemming, Sybille, Tanered m. fl. höra till denna tid. Ändtligen upprådde han år 1837 det närnaste malet för sin äregirighet. Han ioträdde såsom ledamot i parlamentet och öppnade sin bana med ett tal som skulle innehbälla inbezreppet af hela hans politik, men hvilket geiom sin kontrast mot vanliga föreställningar hade det olyckliga ödet att endast uppväcka allmänt skratt. Sedan den tiden blef han en komisk person, icke blott för sina motståndares blad, Whigpartiets organer, utan äfven för toryyressen, som icke rätt visste hvad man skulle ro om denna besynnerliga nya bundsförvandt. Allt detta oaktadt hade han likväl den lyckan itt kunna samla ett, om också litet antal at romantiska unga adelsmän omkring sin fana. Det var det s. k. Unga England, som föreuade sympatierna för de ridderliga traditionerna med lika mycken förkärlek för demokra siska och socialistiska drömmar. Med sina synpunkters rörlighet och sina egentliga åsigers obestämdhet erhöll denna fraktion likväl vågon vigt derigenom att en stor del af de verkliga Tories började blifva missnöjda med sin premierministers koncessioner åt de libeala. Man hade då ännu icke föreställt sig nöjlighbeten att de allmänna ärenderna kunde edas utan de hittills erkända statsmännens nandläggning, men man sög likväl gerna att leras halfheter gisslades, lika mycket från hvad ståndpunkt. — DIsraelis roman Coningsby (1848) förskaffade denna fraktion cn existens i den fashionabla verlden. Boken vartemligen intressant, tydligen skrifven med blicken fästad på Bulwers Pelham, ehuru den sistnämnde författaren åsyftade en karakteristik af Whigadeln, hvaremot DIsraeli lät sin hjelte utgå från en