Aftonbladet – 22 mars 1852, sida 2

så tapper krigare som han en bra oförtjent förödmjukelse, som ej får räcka en minut längre, om pi fäster något afseende vid min önskan.n. Ni erinrar mig derom, ers höghet., sade markisen, det stunden nu kan vara inne att öfverlemna åt Hervå den del af hans fäderneaf. som jag hittills förbållit honom.n Under det markisen utsade dessa ord, närmade han sig en consol, tog derifrån en värja, som hvilade på en sammetsdyna, och räckte den åt Hervå, sägande: Min älskade son, detta vapen tillhör er; er faders värja kunde blott öfverlemnas åt en hand tillgifven sin kung och sitt land. Jag lemnar den nu i edra händer i den fasta öfvertygelsen att den aldrig skall dragas emot värt heliga kors, ej heller emot våra heliga liljor. Vid dessa ord smålog åter hertigen. Jag går i borgen för herr Pelven, sade han, att ert förtroende är väl placeradt.-.och att det kom i läglig tid, tillade han saktare, i det han svängde kring på klacken. Pelven tog värjan på sig, under det ban tackade markisen, med den något kalla förbebållsamhet som varit rådande uti hans sätt emot den gamle adelsmannen allt sedan hans inträde ibland sällskapet, och hvilket denne tillskref naturlig blygsamhet och förvirring öfver detta tvungna återvändande, Sedan följde han Fleur-de-Lys ur salongen. De båda unga männen genomgingo en yttre sal eller förstuga beklädd med gamla vapenrustningar, passerade derpå en bro kastad öfver löpgratven, och befunno sig snart i slottsträdgården. Liksom genom ömsesidig öfverenskommelse fortforo de att tyst gå framåt med snabba steg, liksom funne de ej ett ställe 08 ensligt för den förklaring som förestod, om hvars vigt och resultat begge tycktes insett. Som de närmade sig furuskogen, hör