Aftonbladet – 20 mars 1852, sida 2

När den högljudda beundran, som aldrig kunde uteblifva vid åhörandet af dylika mä sterverk, något hunnit lugna sig, tog markif de Kergant till ordet: På min .ära, mina herrar! Visserligen ä allt detta idel plattheter; men jag tror ändå latt jag ger den företrädet framför dessa madrigaler, dessa impromptus och alla dessa faddes herdeqväden, hvarmed en skara narrar öfverhopade oss för ett tjugutal år sedan.s Nånå vackert, min bror!, afbröt honom stiftsfröken, de rimsmidare, hvarom ni talar, voro visst, jag medger det, näsvisa gökar. hvilka ibland förtjente att piskas på Öppen gata, men de hade nog snille ibland också. Ni sjelf har minsann inte. alltid hyst samma förakt för detta slags produktioner, som ni i dag tycks vilja låta Påskina, .. Jag gör kanske orätt uti att offentligt påminna er om några verser som skrefvos det välsignade året 1775 at en viss markis, hvars namn jag vill förtiga, Men såhär låta der, sade stiftsfröken 1 det hon gaf sina läppar en vigtig och barnslig hållning: Till ett ungt fruntimmer som höll en liten hund på sitt knä... sMin syster! ... inföll markisen hastigt. Min bror, jag nämner ingenx, återtog stiftsfröken. Till ett fruntimmer som höll en liten hund i sitt näs Tack vare dig, du Aglat Som tycks ät frohet cndast jer Ses ändå troheten här hvilande, På obeständighetens knä. Ah, min herre! sade Bellah i det hon kastade på sin far en förtjusande blick, full af öm förebråelse och dotterlig blyghet, Sannerligen, det var vackert det der, markis!, sade den unge. mannen, hvilken tycktes vara. festens kung. Jag fattar mycket väl dessutom att fröken försvarar den slags litteratur som har bragt i dagen den gracieusa