Aftonbladet – 20 mars 1852, sida 1

ing abbe med skarp blick och listig min, som var placerad bredvid stiftsfröken. Min dotter, ers höghet, tillade markisen, ;har den fixa iden att passioneradt älska poesi.n Välan, återtog den som man gaf benämningen ers höghet, ,jag har ju icke sagt något stötande emot poesien; jag talade blott om poemer.r j Men, ers höghet,, frågade Bellah småleende, shvad menar ni då med poem ?) ,Med poem, min fröken, menar jag . . till exempel .. .. För tusan också! Jag menar Henriaden, den jag visserligen aldrig läst, men som lär vara orimligt träkig. Ja, och dessutom lärer ju dess författare ha varit en riktig slyngel., inföll stiftsfröken: Jag har då visst icke heller läst hans Henriad, men man påstår att Jeanne MArc der behandlas på ett mer än ovärdigt sätt. Ni är den första som säger mig det, min fröken,, återtog den unga hertigen, och jag tillägger detta klagomål till alla de öfriga jag har emot denna hjeltedikt. Hvad åter poesien beträffar, är jag lycklig att för den hysa samma känslor som fröken de Kergant; men jag är långt ifrån att under denna benämning vörda allt som rimmas här 1 verlden. I mina ögon är man ej poet derför att man sammansätter orden med mer eller mindre skicklighet enligt en antagen rytm. ; Enkelhet, natur, hjertlighet, hvilka äro de egenskaper jag fordrar i poesi såsom jag uppfattat den, tillhör endast värt slägtes första ålder, liksom den allmänligen tillhör barnaåldern. Ett barns föreställningar, dess känslor, dess drömmar, kunna kallas: poesi; en ung man som älskar kan ännu anses för poet; men, så framt han ej vill synas tillgjord och löjlig, måste han i mannaäldern atstå från detta känslans språk, som dåmera upphör att