Aftonbladet – 19 mars 1852, sida 2

kets redan vunna förkofran att icke större qvantitet behöft införskrifvas, än som skett. Man bör ock ihägkomma att första stadium, som vi ännu icke hunnit genomgå i jordbrukets förbätt ring, är den extensiva delen. Den nybrutna jorden gifver i början vackra skördar, men faller snart till samma oförmäga, som större delen af den gamla jorden i värt land, hvilken under brist på ändamälsenlig dikning och gödselkraft har att motstä inflytandet af en för vextligheten ofördelaktig väderlek. Det är först under ett sednare stadium, nemligen genom jordbrukets intensiva förbättring — ett stadium, som lyckligtvis mängenstädes redan inträdt — man kan räkna på fulla skördar. Emellertid då man vet att största delen af de i landet verkställda odlingar bestå antingen i svära stenbrytningar eller i mossodlingar med besvärliga vattenaftappningar, torde ej kunoa nekas, att den kostsammaste delen af jordbrukets förbättring är dess utvidgning, och hvad i detta afseende är undangjordt, har ökat jordens värde icke blott säsom följd af den redan vunna högre afkastuingen; utan ock med afseende å den jorden bibringade mottagligheten af en mera vinstgifvande påkostaad, än den derä redan nedlagda. Om jorden, såsom insändaren vägar med full visshet påstå, vunnit ett ökadt värde, icke blott genom de derä redan nedlagda kapitalen, utan ock genom den vinst, hon lofvar på de förlager, som derpå ytterligare nedläggas, och dertill kommer, hvad ingen lärer kunna bestrida, att insigten huru jorden skall ändamälsenligt bearbetas och förbättras, blifvit bäde grundligare och allmännare; männe ej jorden då, i ett land, der jordbruket är och i sekler kommer att blifva hufvudnäringen, är värd att betalas med ett bögre pris nu, än förr? Men om det högre priset säledes är en naturlig följd af jordens ökade värde, mäste landet hafva vunoit en ofantlig tillvext i nationalförmögenhet, som uttrycker sig just i siffrorna af det stegrade, och, säsom vi hoppas, äfven hädanefter stigande fastighetspriset, och, sä vida det ej är något ondt, nägot sorg-2 ligt, förhällande att nationalförmögenheten tillvexer,r mäste säledes prisstegringen vara ett godt, ett glädjande tidens tecken. Insändaren öfvergår nu till frågan om den tilltagande omsättningen af fastigheter, som vi förmoda egt rum under loppet af sistförflutna 10 ären. Med Svenska Tidningens A. är han fullt ense derom, att den tvungna försäljning som skett, af behof till följd af ökad skuldsättning och särdeles den, som l varit en följd af oförsigtigt ingångna borgensförbindelser är ganska sorglig, ett omdöme som visst icke — för så vidt vi förstå svenska spräket — blifvit af Aftonbladet motsagdt. Någon tröst i denna sorg hemta vi likväl af det märkbara faktum, att den tvungna försäljningen dock skett till stegrade priser. Den, som hushällar så illa, eller sä föga beräknar äindamälsenligheten af de förskotter, han på sin egendom nedlägger, att han icke kan behälla, utan tvingas att sälja den, är visserligen sjelf beklagansvärd, men sannerligen vi kunna se nägon förlust för samnället i öfverflyttandet af hans egendom i fastare händer — nemligen i dens, som bättre förstår och ge att höja egendomens afkastning och taga vara på den. Hvad speciellt angär dem, som förlora sin egendom på borgensförbindelser, lär väl beloppet af den köpeskilling, hvartill deras exekutivt försälda fastigheter uppgätt, ej vara sä betydligt, att det ingärannorledes än säsom undantag i räkningen. Vi böra härvid erinra oss att, då nägra konkurser samtidigt linträffat, hvarvid det heter att den ena dragit den andra med sig, har det gemenligen visat sig att Thvardera af cessionanterna för sig haft förstörda affärer, som förr eller sednare bringat honom till konkurs, och kan mån vid sådana förhällanden anse det vara lyckligt för kreditorerna, om utredningen blifvi: l framtvingad förr, än cessionanten sjelf velat. Emellertid, och då insändaren visst icke är nägon vän al Idet nu allt för utsträckta borgenssystemet, begagnar Åban gerna tillfället att uppmana Svenska Tidningens A. att bearbeta opinionen för en ändamälsenligare I kxreditlagstiftning, än den vi nu ega, hvilken i sånning egnar sig att tillintetgöra den enskilda krediten. Vidare instämmer insändaren med herr A. i besymmer öfver den nya industrigrenen att köpa hemman med skog och derefter nedhugga skogen, för att dermed betala en del af köpeskillingen. Mer epitetet ny, visar, att ifrågavarande industri uppIstätt i sednare tider. Hvarför ej förr? Uppenbart lerföre ätt förr saknades allmänt den insigt i bedömandet af skog, som numera blifvit med hvarje år mera, ehuru ej tillräckligt, spridd. Hade ett sädant skogshemman innebafts af nägon, som fullt förstätt att bedöma skogen, skulle det ej blifvit säldt till spekulanten. Egaren skulle dä sjelf — ehvad han var i behof att ätkomma en penningesumma, eller lockades af den erbjudna höga köpeskillingen, verkÅställt skogsförödelsen, och dermedelst förskaftat sig det penningebelopp för hvars förvärf han nödgades sälja, eller den vinst som spekulanten gjorde sig. Hvad skogen angär, är det lika illa antingen denl: sköflas af den, som ärft sitt hemman efter far ochl: farfar, eller af den som nyss köpt det, och det förra är beklagligen ännu vanligare, än det sednare. .) Kapitalisering af en skog lärer emellertid vara svär latt förekomma, sä länge ärliga räntan är 5 för hundradet, d. v. s. A,, af kapitalet, dä deremot af skogen ej ärligen kan afverkas !s,:del. Att motverka Ide svära följder som häraf kunna i framtiden upp: stä, blir säkerligen ett alltmera vigtigt föremäl för den allmänna omtankan. Hittills här nägon särskild itgärd i berörde hänseende näppeligen kunnat vidtagas, och icke just heller varit nödvändig, ty skog hafva vi öfvernog ännu i landet bäde till husbehot och ökad export, om den ändamälsenligt värdades för Iden sednare, och sparsammare användes för det förra. Men detta hör ej till ämnet, hvadan insändaren får bedja om tillgift för sin digression, Har nu insändaren haft det nöjet aut i viss mån instämma med herr A. i det föregående, skiljer han sig desto mera frän honom i det följande. Insändaren vill till en början anmärka den besynnerliga slutsats herr A. dragit af det i just. statsministerns berättelse uppgifna förhållande, att allmogen under förra decennium ökat sina fastigheter med inköp för 4 å 5 millioner och att Aftonbladet lösligen vidrört detsamma, under yttrad föreställning att den tilltagande konkurrensen i egendomshandeln bidrager mer än nägot annat att lägga jorden i verkliga jordbrukares händer. Herr A. anser nemligen detta innebära en uppmaning till allmogen att sölja sina fastigheter, hvilket skulle leda till fattighuset. Denna, om insändaren vägar säga, barocka uppfattning af en annans ord ger insändaren anledning förmoda, att hela uppsatsen var ej så allvarsamt menad, som icke mera tillkommen att undsäga en motståndare, hvars åsigter apostroferas säsom revolutionära och härflutna ,af rådikalismens vänliga oförständ och lättsinne,. Äfven med äfventyr att I blifva lika orättvist bedömd, som Aftonbladet blifvit det, mäste insändaren öppet bekänna att han icke funnit sig hvarken uppbyggd eller öfvertygad af de kraftargumenter, hr A. anfört för det sorgliga tidens tecken han pästär uppenbara sig i den ökade omsättningen af jordegendom. Ehuru föga insigt, hr A. måtte ega i jordbruk, då han tyckes tro att jordbrukaren alltid har husrum, ved samt öfriga jordprodukter för sitt större eller mindre hushäll gratis,, (det heternemligen utar särskild betalning, utan kontant utgift.), och då han icke bättre förstår hvad som åsyftas med en verklig jordbrukare än att han antager säsom gifven sak att hvarje bonde är en verklig jordbrukare,, . Imätte han likväl ej vara okunnig derom att mängen bättre mans son i sednare tider har rigtat sina studier och egnat sin verksamhet uteslutande på jordbruket. Förr hände det snart sagdt aldri i son yngling at b 7 SSE FISEN AR s t 4 J ; ; Sh VR War ret Ta