Aftonbladet – 18 mars 1852, sida 3

det angifver också fortfarandet af allt det oroande och betänkliga i vår ställning; ty om dess republikanska färg betyder en vapenhvila, kan den under inga vilkor beteckna en fred. As Hi mm (Insändt). Det gamla skrytet om Sverges gamla frihet har i dessa dagar fått ännu en vederläggning genom de förnyade förföljelserna emot främmande religionsbekännare. Vårt land är motsägelsernas land. Grundlagen hembär ett högtidligt erkännande af samvetsfrihetens heliga lag och folket är långt ifrån intolerant. Det har just under den sednaste i och för religionsförföljelse anställda rättegången blifvit på ett alldeles obestridligt sätt ådagalagdt, att regeringsformens både anda och bokstaf samt att dessutom grundlagstiftarnes uppriktiga mening varit att hvarje svensk man, ide angelägenheter hvilka till sitt väsende mera röra ett kommande än det närvarande lifvet, må följa endast sitt samvetes röst. Detta oaktadt yrkar hofrättens advokatfiskal och domstolen kommer säkert att tillämpa en lag, som, stiftad för mer än 100 år sedan, ovilkorligen upphäfdes 1809; en lag, som dödar en af de friheter, hvilka, dyrt nog, köptes med förlusten af Finland. Vi hemställa till hvarje tänkande menniska om icke detta förhållande innebär en ganska märklig motsägelse. En ändå större motsägelse framstår vid betraktande af religionsförföljelsen i förhållande till nationens tänkesätt. Svenska folket är för mycket upplyst och för litet fanatiskt, att vara intolerant, I Turkiet står intolerans hos folket bredvid en sannt liberal anda hos regeringen. Massan der kallar den kristne ;Giaour, och kastar, vid yppande tillfällen, gerna åtskilliga projektiler efter honom, men turkiska regeringen upprätthåller med kraftig hand de främmande religionsbekännarnes rätt, Hos oss synes förhållandet vara nästan omvändt. Folket anstälier aldrig någon religionsförföljelse och åser endast med harm myndigheternes och lagarnes intolerans. Men regeringen spelar hör, ehuru på ett mera indirekt sätt, ungefär samma roll som massan uti Turkiet. Regeringen hägnar och främjar intoleransen genom att uraktlåta användande af de många hjelpmedel som stå regeringen till buds att åstadkomma ändring af de antiquerade lagar, under skydd hvaraf den svenska embetsmanna-intoleransen drifver sitt spel. Detta regeringens tysta bifall till religionsförföljelserna här i landet hämnar sig på mer än ett sätt och icke minst på regeringen sjelf. Vår nationalära har derigenom blifvit fläckad i alla Europeiska nationers ögon. Man behöfver icke resa långt i främmande lände: för att höra hvilket vidrigt intryck de svenska religionsförföljelserna framkallat — till och med i de mest aflägsna verldsdelar. En från de holländska kolonierna i Ostindien återkommen protestantisk prest berättade, att målaren Nilssons landsförvisning varit ämne för tidningsartiklar och samtali Batavia och på Java samt att denna religionsförföljelse i denna aflägsna del af verlden väckt samma förvåning och förtrytelse som öfverallt annorstädes. Ryssland, hvars religion är den grekiskt katolska läran, har till representant i Sverge skickat en lutheran, framl. baron Kriädener; Preussen, hvars religion är den evangeliskt lutherska,har skickat en katolik hr Brassier de S:t Simon; Österrike, hvars religion är den Tomersk katolska, sänder en protestant, general Langenau; och Frankrike, hvars erkända religion äfven är den katolska, representeras i Sverge af en reformert, hr Lobstein. Då man nu vet att de europeiska hofven alltid haft någon bestämd afsigt med hvad de i diplomatiskt hänseende företaga, blir det temligen tydligt att de stora makterna genom detta ingalunda tillfälliga handlingssätt vilja gifva svenska regeringen en ganska helsosam och ganska behöflig lexa. England och Belgien gifva äfven, ehuru på ett mera indirekt sätt, svenska regeringen samma lexa. Medan icke ens den -minsta skrifvare i Sverige får bekänna sig till annan religion än statskyrkans, är det katolska Belgiens Konung lutheran. I England har man vid stora, af flera tusen personer, tillhörande den protestantiska kyrkan, bivistade möten offentligen läst förböner för Sverige, att Gud måtte upplysa dess regering och folk att de ej, för att tvinga samveten, längre måtte använda grymma borgerliga straff. Det var på grund af talrika petitioner lord Palmerston affärdade sin bekanta not till svenska hofvet att något mildare förfara vid religiösa schismer, Grundlagen är frömmande för samvetstvång: nationen är främmande för intolerans — derför kan det ej vara annat än sorgligt för hvarje svensk, som menar. väl med sitt land, ait finna hurutedes ett litet kotteri, hvars medlemmar numera börja blifva kända. med till