Aftonbladet – 18 mars 1852, sida 2

Article Image
illgång till arbete för karlen. Huru detta skall tillgå, uru denna källa till tiggeriet skall hämmas, ligger tom kommitterades uppdrag. Rättvisan har likväl ordrat att vi påpekat den tillika med alla de andra. Im kommitterade icke bland hufvudkällorna till tig;eriet upptagit krogen och superiet, sä är deticke af nnat skäl, än att de båda nästan utöfverallt förstäs nunder, säsom spelande en hufvudroll. Der bildas iggaren, der offrar han allt hvad han tiggt ihop, — er sitt eget, sin hustrus och sina barns väl. Krogifvet vittnar om sig sjelf, — det talar genom sina ffer för sig sjelf. Kommitterade anse sig härmed icke behöfyva att väpeka de flera källor till tiggeriet, hvilka förefinnas, utan öfvergå fastheldre attpäpeka nägra medel, hvarisenom tiggeriet befrämjas och odlas. Detta torde ifven vara nödvändigt, emedan det bättre visar hvad vi hafve att strida emot och huru medel till tiggeriets atrotande torde finnas. Vi sky icke, att, i 1:a rummet bland medlen sätta len falska gifmildheten på gatorna och för vära dörar. Vi kalla den falsk, ty den sker oftast utan unlersökning och eftertanka hvarthän den leder. Man nå icke undra på att krymplingen gär ifrän fattiginrättningen, der han har hvad han behöfver, när han genom att stå på Skeppsholmsbron dagligen insamlar 1 rdr 24 sk. bko. Det är under sädana, lyckliga auspicier, än qvinnor, än karlar låna barn, för att göra sitt tiggeri intressantare, och dela sedermera gerna förtjensten med dem af hvilka barnet är lånadt. Det är icke underligt då, att föräldrarne, gömde bakom träd och knutar, framsända de trasiga barnen och sedan slanten är fallen i barnets hand, rycka den till sig. Det är icke underligt då, att den, som den ena dagen tigger, den andra dagen kan köpa egendom. Lätjan och sysslolösheten betalas sä vida bättre, än mängen gäng den trägnaste flit, och gifmildheten odlar den förra, förtrycker den sednare. Den blifver orsak till sjelfva barnets tidiga inöfning i lögnen och brottet och förhindrar alla ädlare bemödanden att hämma det onda. Dessa drag visa tillräckligt, huru, sönderslitande af alla samhällsband, gifmildheten går till väga. Hjertat, som icke kan tillbakahälla sin hand, kan dertill erinra sig, huru ofta slanten blef en vägvisare till krogen, till ändå djupare förnedring. Vi må äfven här erinra, att denna gifmildhet fordom belades med plikt genom ett öfverstäthällare-embetets påbud, och oss vetterligen är detta ännu icke upphäfdt. Vi våga i samband med gifmildheten på gatorna på det närmaste sammanknyta dessa frikostiga utdelningar på bestämda dagar af rikare samhällsmedlemmar. Antaga vi äfven att utgifvarne gjort sig bekanta med mängden af tiggarne, en del är dock okänd och 0kändt är kanske äfven det rätta sättet hvarpå större delen af gäfvorna användas. Vi förmoda, att detär en efterföljd af den ädla gifmildhet, med hvilken H. M. Konungen gätt före. Så vidt vi veta, sända dock de, som hafva fått sig utdelningen af de kungliga gäfvorna anförtrodd, förfrägningar till vederbörande pastorer om de begärandes behofver; detta göra icke de förre. Det ligger väl någon, men dock ringa garanti deruti, ty lätt är för pastorn att skrif. va, attShär förefinnes behof, men skulle han skrifva hel sanning, så skulle han äfven framhålla om behofvet är af lätja eller ej, om ej fattigvärden sjelt kan draga omsorg om sina m. m. och då fiek han intet annat göra än blott skrifva på dessa remisser. Hvilken som helst dessutom, prest eller ordningsman, som fär sig i uppdrag att lemna dylika utlåtanden, kommer i en svär ställning, ty förordar han, så ammas tiggeriet, afstyrker han, så födes deraf bitterhet; och minst af allt bör anledning till en dylik itterhet förefinnas mellan pastor och försaniling, ordningsman och hans distrikt, p Vi nödgas äfven erinra om en annan sida, hvarpå tiggeriet bedrifves, nemligen genom. Tidningarne , som så beredvilligt emottaga dessa annoncer. Det underslef, som härigenom en och annan gäng blifvit begått, gränsar till det otroliga. Visserligen se vi en och annan gäng till dessa annoncer satt ett appendix att nöden är bestyrkt. — Men är dermed äfven betygadt hvad understöd den nödlidande för öfrigt ätnjuter af församlingen, huru handen förgäfves är visad vägen till förtjenst? För öfrigt är det icke allenast ex gäng egennyttan dikterat dessa granna följetongs-artiklar, icke allenast en gång bäde dessa prestoch ordningsmannabetyg, som skola intyga nöden, blifvit förfalskade. Omöjligen kan detta förebyggas på nägot annat sätt än genom vänlig öfverenskommelse emellan hrr tidningstedaktörer och förs:s pastor eller nämndens ordförande. Uti andra hand se vi ett befrämjande medel för tiggeriet inom vära egna barmhertighets-inrättningar. Inom mänga af dem är underhållet för de der befintliga hjonen allt för ringa. Den som en gäng sett dörrarne till dessa öppnas för sig, borde äfven derinom finna allt hvad han behöfde till lifvets näring. Kommitterade för sin del se heldre antalet der minskadt, men väl underhållet, än ett stort antal, satt på half bergning. Komm. inse nogsamt, att de uttalat en motsägelse, dä de ena stunden förebrå en del fattighjons utsläppande, den andra förebrå styrelsen fattighjonens ringa underhåll. Med fiit hafva de uttalat denna motsägelse, som i verkligheten eger rum, för att af stadsnämnden få den upphäfd. — Komm. : kunna icke heller underlåta att päpeka huru ringa tillsyn, som inom dessa råder, då flere af dem utsläppas, icke till arbete, utan till tiggeri och superi. — Ja, oförskämdheten går understundom ända derhän, att dessa tränga sig tiggande fram till slottet, genom lögnen än tigganade sig till en oförtjent gäfva, än kastande en skugga öfver församlingens fattigvärd. För det 3:e anmärka vi den ringa urskiljning med hvilken ordningsman utlemnar sitt betyg. Utom det att ordningsman derigenom motarbetar sig sjelf, nedsättes inför allmänheten ordningsnämndens anseende. Aldrig nog kan ordningsman specificera det intyg han lemnar ifrån sig. Ovilkorligen bör det innehålla bestämda fall, hvarföre det är utgifvet, och för öfrigt så ställas att det aldrig kan anlitas till nägot annat, Det bestämda fallet får aldrig vara tiggeri, utan blott hänvisning till fattigvärdsstyrelserna och pastor, För det 4:e rigta vi oss, ehuru kanske något vågadt, emot de mänga enskilda sällskaper, som hvart och ett bedrifver sina särskilda allmoseutdelningar inom församlingarne. Denna splittring af gäfvorna förfelar sitt ändamäl och blott motarbetar den lagliga myndigheten. Vi tala icke om huru besynnerligt dessa gäfvor ofta blifvit utdelade. Det är nog att hänvisa uppå, huru de sjelfve motarbeta den barmhertighet, hvars pligt de vilja utöfva. De kunna omöjligen icke känna församlingens fattige och deras belägenhet, säsom de hvilka dagligen gå ibland dem. Det vackra syftemälet skulle dessutom icke förfelas, om gäfvan aflemnades till utdelning af den lagliga myndigheten. Den ädle välgöraren vill ofta sjelf vara okänd och lönen, som han söker, tillkommer icke dess mindre honom, fastän en annan utle. lar gäfvan. För det 5:e nödgas vi anmärka poligens mindre sorgfälliga vakande öfver tiggare, Är det en sanning, hvad vi här ofvanförg antydt, att en författning finnes, som belägger gifmildheten på gatan med plikt, så är det förvänansvärdt att aldrig hafva hört nägot sådant ätalas eller förekommas. Till god ordJning hör det åtminstone icke, att tiggare få gå ur församling och i församling. Förgäfves är hvarje Ilkommuns enskilda hemödande. så länge den icke

18 mars 1852, sida 2

Thumbnail