Aftonbladet – 17 mars 1852, sida 3

en predikan eller theologisk afhandling på svenska, Ihar af mängen, som icke haft tillfälle att färmare I betrakta saken, blifvit ansedd, som endast rörande il presterna, till att bereda en lättnad för dem, som skola undergå pastoralexamen, och derföre väckt föga Juppmärksamhet. Menvid närmare besinnande skall man finna, att reformens innersta åfsigt är församlingens, folkets förTdely ehuru förfatlarne af ansökan derom kanhända af Tblygsamhet icke uttalat detta. Må det derföre tilläjtas att i korthet betrakta saken från denna synpunkt. d Såvida pastoralexamen skall ega förnuftig grund, sä måste den vara en pröfning, huruvida de yngre Presterna; under de:sju eller flera ären från ordinationsdagen, och till pastoralexamen, utbildat sin andeliga erfarenhet, säväl af kristendomens källa som -Jaf mennisköbjertat, samt förmägan att genom predi. kande meddela denna erfarenhet. Pröfning af allt jännat är onödigt och ett hinder för utvecklingen af detta nödvändiga, hvars första del är prestens eget, Joch: dess andra del församlingens bebof. ), Det så kallade disputatiohsprofvet hör till det för Ibäde presten och församlingen onödiga och hinder. liga, och är säledes lika skadligt som ändamälslöst. Församlingen behöfver icke Iatintalare, utan prester, som kunna förklara Guds ord så tydligt som möjligt, det vill säga bland annat på bästa möjliga svenska. Hvarifrån har då disputatiohsprofvet kommit? Jo, det var en tid, dä presterna behöfde försvara sin tro i Iskrift och tal päålatin, då Theologia polemica ännu fanns; men denna räknas öv icke ens bland de thedlogiska vetenskaperna, utan är alldeles-utdömd. Huru kom detta prof att föreskrifvas i cirkulåtet af den 21 Augusti 1786, hvilket utgafs frän Drottningholm af den minst kyrklige af alla Svenska konungar, på den minst kristliga tid, och ännu är grunden till den gällande påstoralexamen? Pastoralexamen anordnades så, att den var lämpad efter de exsminerändes, d. v. 8. lektorernas beqvänilighet. Deras studier och lifsverksambet är nästan uteslutande? riktad på-vetenskapernas elementer, emedan de äro gymnasiilärare. Latinska språket var serdeles dä hufvudsak, och latintalande är 1788 ännu bildningens blomma. Endast. deruti ville de-examinera.s-Deris voro de mästare och presterna föga förfarna. De som skola examineras mäste, om de-äro sanivetsgramna ock isse vigten af sitt kall, straxt efter prestvigningen börja? ett: helt annat studiurn än skölåns,) de mäste afbrytafraserna och formerna mot lifvet ock andan, samt idka ett gruhdligt säksuditm af kristendomens källa ocW menniskobjertat. Ty näst det att utöfva Kristilaära, ör förkunnandet deraf hofvudsaker: för presterha. Om nude, som blifvit satte till examinatorer, skulle pröfva i något annat än sin bufvudsak, i grunden för utöfniogen af detipresterliga kallet, som för dem är nästan alldelesfrämrmande, så skulle de jua vetatmindre än de-:examinerade. Ty eburuw skicklig och upplyst en lektor än må vara, så ba han ingen erfarenhetchura en församling skall skötas, eller kan bedöma huru Guds-ord bäst predikas. Derföre blef det tröligtvis stadgadt, ett examen-skulie: ske b det; hvaruti jexaminatorerna, voro mästare. Derom hade ickervarit något att säga frän-de examinerades sidd, tydetta skulle blott -befordra deras ödmjukhet då de examinerades af sina mästare, medän de ;deremot skulle frestats till-chögmod om de blifvit examinerade iämnen; hvari de-sjelfva, hade. större öfning. Men församlint gen kan ä sin, sida icke vara belåten med sådant, Och -vi--mäste .medge, att. presterna äro till för församlingens skull och icke tvärtom. För församlingens bästa vore det bättre omipastoralexamen stödde sig pä den ofvan antydda grunden, om den vore en uppmuntran för presterna att utbilda den andeliga erfarenheten och förmägan att förkunna Ordet, hvilket församlingen behöfver. Den, som icke känner förhållandet med prestbildngen närmare, :föreställer sig att prestämntna undervisas. och examineras i ätminstone den ena delen af deras hufvudsak, predikandet, .som, tillika; är det enda; möjliga beviset på den andeliga erfarenheten. Nej, våra svenska prestämnen . undervisas och examineras icke uli konsten att predika! Vid akademierna skrifvas högst fem predikningar för. en theologiz professor, och ett predikoutkast före examen. Öfverhopad af göromäl, hinner denne lär rare aldfig att egna sig. ät någon noggrann, ännu mindre ät någon lefvande undervisning, säsom t. ex. i methodistiska och katholska seminarier, likasom man här inbillade sig, att förmågan att förkunna den rena evangeliska läran icke beböfde allvarligen utbildas, som hufvudsak. I pastoralexamen, som sker inför stiftets konsistorier; och som består af gymnasiilektorer, kommer predikoförmågans utbildning under de sju eller flers ären efter prestvigningen icke i fråga att pröfvas. -Huruvida presterra äro skickliga i det, som församlingen fordrar och behöfver, dermed befatta sig icke exgminatorerna. 4 Följden af detta är, att de nuvarande betygen öfver pastoralexamen icke gifva nägon ledning för bestämmandet af en prests verkliga värde för en för-. samling. Den prest, som räkåt få nägra högre betyg i utanlexorna för skolmännen, gär hela sitt lif framom den bästa predikanten vid förslags upprättande. Visserligen bry sig församlingarne, vid valet emellan prester på förslag, intet om deras betyg; men dessa betyg utestänga ofta de bästa presterna ifrån att komma under omröstning; detta skulle icke ske, ombetyget öfver predikoförmäga bestämde hela betygets värde. . Visserligen gifva domkapitlen vid vissa tillfällen belygröfver predikogäfvan, men huru de kunna göra det med sarnvetsgrannhet, det förefaller obegripligt, då intet. domkäpitel; utom Upsala och Lund, det minsta röfvat denna gåtva hos de betygade, och sällan bostär af predikanter, inberäknadede flesta biskor par och domprostar. Det synes derföre vara tydligt, att om ingenting vidare kan ästadkommas för presternas utbildning af sin predikogäfvaj de åtminstone böra uppmuntras dertill, genom upptagande af betyg öfver denna gäfva,i pastoralbetyget, samt uteslutande af den onödiga las tinska disputationen. Att ordets förkunnande är bufvudsak, måste väl erkännas enligt mästarens egen föreskrift: går ut och lirer, föd min får! I den kristna törsamlingen i Corint synes ett nästan; likartadt förhällande, som i vär egt rum, nemligen att man satte ett obehörigt, värde på förmågan att kunna tala -fremmande tuhgomäl; troligen ös ländska dialekter, emedan Christus och hans apostlar voro. Österlänningar..1 Men apostelen Paulus förklafade sig tydligen deremot, med dessa ord: Den som lar, tungomäl, förbättrar sig sjelfi-men den som proo feterar (predikar), hansförbättrar församlingen. Jag ville väl att j allestala kundenimed tongomäl; men Pycket hellre att j,profeteraden; ty den som profeerar; han är större än. den somt med tiungomäl taara I Cor. 14: 4,-5.. Paulus-skulle derföre. gifva innorlunda betyg, än vära domkapitel, a Men vid uppsättandet af-1786 ärs cirkulär på Drotttingholm päminte troligtvis ingen rädgifvare om Pauus, ehuru, en bättre anda synes hafva gjort sig gälande -i.7 S, der det keter att: .Det bör skattas för skickelighet-hos: en sökande (till pastorat) att han eger le kunskaper, som till sysslans fullkomliga: bestridande (Fes soc alt endast sädan skicklighet kan komma fråga. Härat torde synas tydligt, att hvarken vär herre Christus, eller apostelen Paulus, eller: sunda förnufet, eller någon svensk församling, utan helt andra ntressen, som det här skulle bli för vidlyftigt att utveckla, kunna: vara emot. den förändring, som pre sterna i Strengnäs stift önska. 3 Förunderligt synes det dock, att icke prestmänfrån dera stift biträda den gjorda petitionen. Det kan icke vara, farligt att instämma deri, isynnerhet för -erkestiftets prester, då förslaget om denna petition kunnat unntkamma och hrincas till utföranda nadersamma