Aftonbladet – 15 mars 1852, sida 1

:g1on, så vidt han derigenom icke störer sam-fc hällets lugn.eller allmän förargelse åstadkomli mer.. Religionsfrihetens vänner hafva väl all-lgi tid uti paragrafens ordalydelse funnit sig förlö; ; säkrade om den dyrbara rättighet, som efterir .hutidens begrepp intet civiliseradt samhälleln kan umbära; men den reaktion som synner-!d ligen 1812 i allmänhet inträdde emot 1809 års (te lagstiftnings friare grundsatser, har vågat att missförstå äfven denna grundlagsparagrafs klara och ostridiga mening, och vi hafva i fyratio årg suckat. under. saknaden af den samvetsfrihet, till: hvilken vi enligt de af konungen och alla hans embetsmän besvurna lagar varit fullt och; oinskränkt berättigade. Det gör. oss ondt om hr f. d. fanjunkaren ki Baijur, som genom sitt brinnande och hjelte-g modiga nit för den rätta läran gifvit en kro-d nans embetsman föranledning till-en ide rätt-jk trognes ögon tvifvelsutan så gudlös tolkning af vårt lands grundlagar, som att den enskildejlp skulle kunnat dyrka Gud efter sitt eget sam-jJo: vete. Så styrer skickelsen stundom menni-jU skornas handlingar till ett helt annat mål änjw det föresatta. . Utom hr Baijurs. uppträdandeg hade måhändaaldrig allmänheten blifvit sålp fullständigt öfvertygad; att den redån äger eniS rättighet, hvarom man så länge fruktlöst an-!n ropat den lagstiftande makten. vi Hvad hr advokatfiskalen Billberg: först an-o tydt,.har friherre Cederström, såsom de sva-(ti randes ombud, till komplett evidens bevisat, nemligen att 16 iregeringsformen verkligenn afser att tillägga hvarje undersåte fullständigfi religionsfrihet. Skulle ännu någon betvifla, in att detta är. den. åberopade paragrafens rättald mening, så måchan kasta cen blick på sam-Ih manhänget mellan de särskilda grundlags-la föreskrifter som i detta afseende äro gällande. Först må märkas ett stadgande att konungen sjelf ti skall vara af den rena, evangeliska läran, och it den särskilda. bestämmelse; hvarigenom -dettale stadgande utsträckes till alla rikets civila em-f betsmän; och dermed, samt med den ofvan-L nämnde 16 i regeringsformen må man jemi föra riksdagsordningens: stadgande: (i5 18) attlo ppersoner af. någon annan främmande lära än lg den reformerta kunna icke vara riksdagsmän; s men valrätt må äfven andra kristna trosför-la vandter ej förvägras,, Kan man derefter tvifla, n att vår nu gällande grundlag afser att. tiller-k känna religionsfrihet för alla andra än konun-n gen. och: rikets civila embetsoch tjenstemän? !y Det kan för öfrigt vara lärorikt nog ått er-s inra sig, Huruledes den erda reservation somld mot förslaget till ofvannämnde grundlagspara-k graf afgafs hos ständerna, kom från det hög-l!t vördigaståndet, och icke ens der kunde vinnala pluralitet. Äfven inom konstitutionsutskottet,!s som då bestod af endast tre presterliga med-n n 1 lemmar, biskoparne Nordin och Rosenstein, samt d:r Wijkman, hade: den förstnämnde reserverat, sig mot den nya friheten med. frå-1s gan: hvad skall man då kunna vänta, om allals band på en gång lossas, om religionsfriheten ut-)r sträckes ända till gränsen af hvad som ej störerlv samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse? Men äfven på den skarpsinnige ochld politiskt förutseende biskopens farhågor fästa-l1 des intet afseende, och dem omförmälta fri-s heten fick sin omtalade utsträckning — på papperet,; såsom så många af våra friheter. Värt riksdagspresterskap, som gör anspråk på att representera det heliga, säger oss i sista clericomitialis cirkulör, att affall från vår kyrkas lära är ett brott, som efter våra lagar kan beifras, ochäatt presteståndet ej anser detvararätt att skygga tillbaka för tillämpningen af en för handen varande lag, när samhällets och kyrkans fred äfventyras och bådas ordning är utsatt för de gröfsta förnärmanden. Det är förmodligen dessa grofva förnärmanden, som föranledt det presterliga skråsinnets hjeltemodiga riddare att draga sitt svärd mot de qvinnor och barn som sökt och funnit skydd hos en främmande kristlig församlings föreståndare. Hvilken ära för det Svenska Zion och den ridderlige försvararen afl, dess privilegier, om han kunde drifva ilands-l; Iflykt dessa hjelplösa qvinnor och barn, dessa Ikättares, som ej, begripa att man i Sverge väl Thar lof att: dyrka ingen Gud och tro på inI genting heligt, men ej att hemta andlig tröst ur andra brunnar än de kongl. privilegierade af Iden rätta lärans. Att missbruka och smäda Guds namn står alla fritt, endast de ej välsigna det: efter andra än den rätta svenska lärans häfdvunna former, Vi yrka på en fri religionsbekännelse,. på att regeringsformens r18 16: måtte bli en sanning, ej blott såsom. en rI politisk rättighet, då samvetsfriheten väl är -Ihvarje. menniskas naturliga ; och oförytterliga q -lrätt, utan, äfven och närmast i den protestan-Itiska bekännelsens eget intresse. Om religio-Inen någonsin skall blifva en ;verkligbet, en tro på. Guds uppenbarade ord, så måste denna . löfvertygelse vara fri och ej bero på fruktanj! för att mista vissa medborgerliga rättigheter. Om vi ej förmycket misstaga oss, sträfvar tidsJandan till en allt klarare insigt, att religionen där det iorg bendet mellan skaparen cch; den iskapade varelsen, och att alla yttre tvångsåtgärder endast tjena att undergräfva det inrel. lifvet. Vill således protestattismen verkligen förvissa sig om segren i den pågående stri-Iden emot katolicismen, så måste den framträda ur sina statskyrkliga förskansningar och rlrosta sig ännu engång till försvar med. rent -landliga vapen. — Vi läste häromdageni en tid-ining huru vackert. det är att högt uppsatta -Imän några gånger om året sitta främstilands-; kyrkornas bänkar, för att på statens vägnar för! ;Iregå menigheten med exempel på gudsfruktan. rlEndast en ytterlig grad af andlig liftöshet inom kyrkan sjelf kan föranleda den att fordra eliller fördraga ett sådant skydd af statsmakter, tPå andra ställen har man också insett den -Ifara, som hotade protestantismens lif genom lett skyddssystem å statens sida, och ingenjstädes har man i dess intresse ångrat den bea Ikännelsefrihet, som numera öfveralt utom ri1 Sverige blifvit medgifven åt andra kristna; konfessioner, Vi uttala denna öfvertygelse smed så mycket större tillförsigt, som vi veta a latt den delas-af ett stort antal bland våra ut.Imärktaste prester. och vi vågå hoppas att den vv ME mA na i RR DM CN Ru Pe FOR dn a UR