Aftonbladet – 4 mars 1852, sida 3

Kongliga Teatern. Röfvarbandet. Den dramatiska konstens vänner hade i går afton å Kongl. teatern en verklig högtid, och de hade äfven talrikt infunnit sig,ty med undantag af öfre amfiteatern och första raden, hvars publik, i parenthes sagdt, synes hysa en särdeles egen respekt för Shakspeare och Schiller, var salongen väl besatt. Man gaf der efter en längre tids hvila Röfvarbandet. Strängt har denna Schillers snillrika ungdomsskapelse ofta blifvit klandrad, men männe man icke skulle på den kunna tillämpa Schillers eget yttrande om de gamles Medea: att den med alla sina gräsligheter dock alltid förblifver ett stort och förvänande verk; ty hvar äterfinner man väl ett motstycke till Carl Moors hjeltebild? denne ädle yngling, som med sin efter handling törstande själ vämjes vid det bläcksuddande seklet, närihan i sin Plutark läser om store män, han, hvars planer flyga högt som örnen dä verkligheten vill tvinga honom till snäckans gäng, som, insnärjd nära och fjerran af dåliga vänner och lömska baktalare, i ett förtvifladt, öfveriladt ögonblick tager första steget på en bana, hvarifrån sedermera hvarje återväg är honom stängd, och som slutligen, fastän för sent, inser att han blott nedgjort pygmåer då han velat krossa titaner ). Carl Moor har alltid varit en af herr Dahlqvists triumfroller, och var det i gär afton kanske mer än förr, ty han gjorde sig nu föga eller intet skyldig till den öfverdrift, man förr icke alldeles utan skäl här förebrått honom. Såsom glanspunkter i hans spel mä nämnas den scen då Carl Moor erhåller det understuckna brefvet frän fadren, dä han varnar Kosinsky, samt monologen i fjerde akten, hvari Schiller tyckes hafva tagit Hamlets verldsbekanta: to be or not to be till förebild. Under dessa scener egde verkligen den elektriska vexelverkan rum emellan skädespelaren på scenen och hans åhörare, hvilken endast en sann inspiration hos den förstnämnde mäktar framkalla. Också senterade publiken sä lifligt detta förhällande att den inropade herr Dahlqvist tvenne gänger, både efter fjerde akten och efter styckets slut. Herr Almlöf säsom Franz Moor utmärker sig i synoerhet i de sista akterna. I de första är han nog rude. Franz Moor var en fin, till och med lärd bof, och ville genom smilande och lismande utplåna den vedervilja hans af naturen styfmoderliga skapnad uppväckte. Äfven hr A. jemte fru Westerdahl inropades efter pjesens slut. Fru Westerdahl som Amalia von Edelreich var, som förr, ännu alltjemt den stora skädespelerskan och — den djupt älskände qvinnan. Att döma af deh ovanliga liflighet,. ja verkliga Begeistrung, som iken visade änder hela aftonen vill det synas som skulle den hålla det goda gamla mera värdt än allt hvad dagen bädar, om blott teaterdirektionen förunnade oss att njuta derat