Aftonbladet – 3 mars 1852, sida 1

got tistelstånd, hvars taggar alldeles sönderrefvo hans händer. Francis, som emellertid hunnit på andra sidan af ryggåsen,trodde, då han hörde huru-Hervå flämtade och ansträngde sig, att hans vän var utsatt för någon vild förföljelse. Mod! ropade han till honom, hvad har händt er? .. Skulle vi hafva tvätterskorna i hälarna på oss nu igen? I himlens namn säg, hvad står på? Ingenting, om jag ej händelsevis förlorat mitt förstånd, jag börjar nästan frukta det, sade Hervå, som nu nedsjönk utmattad och med pannan drypande af svett vid sin väns fötter. Högsta höjden af heden bildade en vidsträckt platå; jemn och slät som en gräsmatta, och förlorade sig uti en sakta långsträckt sluttning. Dess särdeles vilda anblick företeddeej annån gräns än en stormbådande himmel, der månen vexelvis tittade fram mellan molnen och bildade genom sitt ojemna sken de bizarraste brytningar. Ungefär midt på slätten, såg man en lång sträcka, betäckt med stenblock, hvilka på afstånd sågo ut som en massa sprängda stycken ur en granitgrufva; men när man kom närmare varseblef man att en viss mystisk ordning :herrskade bland dessa :stenhögar. Stenarne voro af alla möjliga skapnader och dimensioner; somliga reste sig isolerade som kolossala nålar, eller stodo symmetriskt i långa paralella linier, och sågo nästan ut som spöken i gråa mantlar; andra voro uppstaplade så att de liknade ett stort långt och smalt bord uppburet af en enda fot; ett stort antal stenar hvilade horisontelt på tvenne lager, efter den elementar-princip i byggnadskonsten som barn alltid följa vid byggandet af sina korthus. Slutligen hade samma princip bopfört en sträcka af tunga fyrkantiga och pratta stenar, på det sättet att de formerade låga och täckta gallerier, hvilka vo