Aftonbladet – 2 mars 1852, sida 1

SI UI UGL CF CIVIC TEVTE STOCKHOLM, den 2 Mars. Vi återkomma till frågan om bränvinsindustrien 5). Att den, på samma gång den är ett djupt moraliskt ondt i sitt närvarande skick, äfven är en grof misshushållning med landets tillgångar, lärer numera knappt af någon bestridas, men för dem, som i detta hänseende ännu skulle hysa något tvifvel, torde följande böra framhållas. Den spanmålsimport, som sistlidet år egde rum, och som säkerligen uppgick till 3 å 400,000 tunnor, var till största delen förorsakad af den stora spanmålsåtgången vid brännerierna; men vid spanmålens förvandlande till bränvin gå vi så föga ändamålsenligt till väga, att om vi, i stället att köpa spanmål och deraf på vårt sätt tillverka bränvin, hade köpt spritdrycken färdig utifrån, skulle vi ganska säkert fått mera bränvin för de pengar vi för spanmålen utgifvit än vi nu af samma spanmål i våra egna brännerier bekommit, och dessutom skulle vi helt och hållet besparat de hos oss dryga tillverkningskostnaderna. Vi antaga tillika att det utländska bränvinet belagts med en tull, som rikligen ersatt bränvinsskatten. Kan vid sådant förhållande någon tro, att vi på vår bränvinsindustri göra goda affärer? Så länge våra spanmålspriser mera uteslutande berodde af konsumtionen inom riket samt främmande länders tullförfattningar icke lemnade våra jordbrukare någon förhoppning, att då rikare skörd i landet inträffade, kunna utrikes afsätta deras varor, måste jordbrukarne anse för en väsendtlig fördel, att de med andras uteslutande egde bränvinspannan till sin egen disposition för ett säkert realiserande af sina produkter; men dessa förhållanden äro numera förändrade. Spanmålspriset i Sverige beror nu för tiden lika mycket af spanmålsmarknaden i utlandet som af tillgångarne inom våra egna gränsor, och hvarje fluktuation af spanmålspriserna på de utländska platserna för den stora spanmålshandeln verkar på våra noteringar. Vi äro i detta hänseende ej mera isolerade. Men häraf följer att vi ej heller vid produktion och konsumtion af landtmannavaror böra isolera oss. Tvertom mäste vi tillegna oss de förbättrade methoder som i allmänhet införas uti landtmannayrket, emedan vi eljest ej kunna uthärda någon konkurrens med utlänningen; och vi måste likaledes vid användandet af produkterna, vid sjelfva konsumtionen följa de allmänna framstegen. Om man således genom någon ny method vid tillverkning af ost eller smör kunde i Danmark, Tyskland eller England erhålla t. ex. 50 procent högre afkastning af samma quantitet mjölk, så vore det väl en dårskap att yrka, det vi ej borde tillegna oss en sådan method. Likadant borde väl förhållandet vara om bagerikonsten gjorde några framsteg, hvarigenom man kunde af spanmålen få rikligare eller sundare födoämnen ä2 som nu crhållas. Vi våga påstå att detsamma bör ske i afseende på bryggeri-handteringen. Men hvad säger nu läsaren om förbättringarne i methoderna för bränvinstillverkningen? Skola vi i detta fall uppsåtligen ställa oss efter alla andra verldens folk? Enligt de hittills i vår lagstiftning gällande åsigterna böra vi emedlertid i afseende på bränvinsindustrien vara isolerade från hela verlden. Vi ha användt hela vår uppfinningsförmåga, för att genom reglementen bestämma, hvilka som få utöfva denna rörelse, huru de få utöfva den samt huru mycket de få producera; och då vi försökt att begränsa tillverkningsqvantiteten för de särskilda producenterne, tro vi oss hafva utöfvat en handling af rättvisa, billighet och klokhet. Mycket vore att säga om huru man i dessa särskilda hänseenden lyckats med reglementeringen; men vi måste nu inskränka oss till att i allmänhet anmärka, att det privilegierade tvångssystem, hvari förevarande industri befinner sig, är en alltför mycket verkande orsak till de ekonomiska förstörelser och tilll och med till det moraliska förderf som samma industri föranleder, samt att det är orimligt, sedan priserna å våra landtmanna pro) Se A. B. N:o 45. )