Aftonbladet – 28 februari 1852, sida 2

ännu tydliga spår efter begångna mord, den ovanliga färgen i dikesvattnet, allt talade om att denna trakt varit skådeplatsen för en af dessa strider, der segervinnarens ära, på hvilken sida den än må hafva utfallit, fördränkts uti det utgjutna brodersblodet. ;Man måste tillståo, sade tvärt Francis i det han bröt den tystnad som han, st väl som hela sällskapet, träffadt af denna sorgliga anblick af förödelse, iakttagit, man måste tillstå att borgerligt krig är en afskyvärd fasa., Säg hellre krig, Francis; borgerligt eller inte. Tror du väl kanske att hvad som är en olycka här hos oss ej skulle vara det äfven hos andra? Brottet, om det är ett brott under allt detta, skulle det väl stanna vid den gränspåle som utstakar vårt fidernesland? Tror du väl att klagan och förbannelserna skola vara mindre bittra derför att de uttalas på ett tungomål som ej är vårt? Det behöfs århundraden för menniskotankan för att realisera de enklaste ideer; den fattar endast småningom sanningen, och den fattar först endast de detaljer: deraf som ligga honom närmast. Man börjar att anse enviget mellan blott tvenne män såsom något orimligt, men att folksla slåss emot hvarann, hvilket är detsamma i större skala, det anses likväl som förnuftigt. Hvad är det väl vi kalla inbördes krig, vi söner af denna kristna vishetslära, för hvilken hela menskligheten blott är en enda slögt? Om jorden endast är ett gemensamt fädernesland, i hvilket hvarje menniska är medborgare, så blir ju hvarje krig ett borgerligt krig; således, hvarje krig är en barbarisk dårskap. Och du är likväl soldat? sade Francis, i det han förvånad såg på Hervå. ES (Forts. följer.) 5