Aftonbladet – 28 februari 1852, sida 2

tes sammandraga sig; vägen krökte sig emellan lefvande häckar, uppresta liksom till naturliga gärdesgårdår och sammanhållna här och der genom stora bladfulla träd; dessa häckar tjenade också som stängsel för åkerrält och ängar, der äppelträd med sina hvita: och röda blommor voro planterade. Vid bullret afhästhofvarne kommo stora oxar från beteshagarne. framstucko sina hufvuden genom häckens grenar och sågo begrundande och tankfullt på de förbifarande. Här och der mellan träden framskymtade små låga kojor, höljde af ett lager mossa. Häckarnes ekar och fältens äppelträd. hvilka på afstånd smälte tillsammans; tycktes omgifva hela landskapet med en tjock skog. ifrån hvilken en blockas gälla ljud alltemelJanåt förkunnade att inom densaroma fanns en by. Men de känslor af frid och sällhet, som denna landtliga bygd uppväckte i menniskosinnet, måste snart vika för de friska spår efter förhärjningar som man öfverallt påträffade vid åsynen af ruiner, spillror efter brandskador, eller långa oordentligt uppkastade jordvallar. Den idoga naturen bemödade sig liksom genom en moderlig blygsel att med blommor och leende bilder betäcka spåren efter menniskornäs brott och härjningar på denna jordmån. Åkerfälten voro ouppbrukade; de som voro ämnade att sköta denna jord gödde nu med sina multnade lik de onyttiga Ppiogfårorna. Ibland hörde våra resande snyftningar eller ett oredigt ljud af en menniskoröst bakom någon buske; de varseblefvo då en bedjande qvinna eller äfven ett barn på knä, försänkt i bön: lefvande bildstoder på okända grafvar. Afbrutna grenar, afbuggna trädstammar, vanställande uthuggningarne 1 häckarne,