Aftonbladet – 26 februari 1852, sida 2

ni bedragit mig, äfvensom jag blifvit straffad för det jag satte tro till er redlighet. Den gamle skogvaktaren darrade och svarade med sänkt blick: Ja, ja, nådig herre, pröfningen är bitter; och den skulle kunna varit ännu bittrare, om ni hade velat, jag vet det . . . Ni har haft medlidande med barnet . . tänker ni taga med er den lilla -gossen? sOm jäg gjorde min skyldighet, Kado, skulle jag taga fadren med sonen. Barnet är mycket svagt, min husbonde ... jag tyckte om att se på honom, ty hans salig mor och han likna hvarann som ett par bär. . . Man påstår att Alix liknar mig; men den lille, Kan är lifslefvande modrens afbild. Han är mycket klen och svag, nådig herre, och om detta skall sluta med fängelse, ja, fängelse, eller känske . . . Skogvaktaren stannade tvärt i det hån förde banden till halsen, liksom han varit nära att qväfvas genom den häftiga rörelsen. ,Mäster Kadon, återtog Hervö, jag har endast alltför mycket gifvit vika för gamla minnens och känslors makt, hvilket ni andra tycks räkna för så ringa. Kan och vill ni öppet tillstå för mig inför alla dessa män, hvad som är 3 färde och hvad man har för afsigt med allt detta? Sedan bretagnaren sett sig. omkring med. ett utseende af smärtsam obeslutsamhet, lyftade han handen mot himlen och sade med stadig röst: E Barnet är uti Guds: händer. sOrdna edra leder, och framåt march! 1OpadeHerve. 2 ;Kommendånty, sade Bruidoux och drog med sig i kragen skogvaktarens son, ni kan tro att-den lilla markattan ämnade taga till benen för att springa till sin gemål.