len. Wrethman förnekade nu den mot honom gjorda angifvelsen och påstod att hustrun begaghat saxen förj att dermed hugga till pigan. Ett bref från piganlc Edlusd till Wrötbiman ätföljde rapporten, uti hvilket!t Edlund benämner W. fearbrors, och i de mest öma ordalag utirycker sin önskan att ban snart äter mätte sluta hepne i sina armar. Fru W, pästod att Edlund sökt aflemna dussintals dylika biljetter, men genom fru W:z vazxsamhet hade sådant törekommits. Wreihran sökte änyo, till bekräftande af makarnes goda rbällavde till bvarandra, framkomma med ätskilliga opassands yttranden, för hvilka ban allvarligenfaf hr pelismästaren tillrättavisades. Dä det förut remitterade målet ännu icke förekommit vid domstol, blef ifven denna nya angifvelse dit remitterad, och kunde ifverståthällareembetet icke fästa afseende ä fru W:s rrkande att blifva skiljd frän sin man, utan hänvistes att derom ä ort och ställe som sig bör göra sin, talan gällande. Pigan Edlund, som är utan tjenst och sysselsättning, blef ä arbetshuset intagen. — En verklig furie bland Hötorgets mängelskor, vid namn Pettersson, var i dag åf kommissarien Jäderin upphemtad till poliskammaren, derföre att hon icke inbetalt böter, till hvilka hon blifvit fälld för slagsmål, yrkessystrarne emellan. Nägot vidare anständ kunde henne nu icke beviljas, utan insattes hon i häkte för att vid 13 dygns vatten och bröd afkyla sitt bäftiga lynne. Före utgäendet frän sessions-! rummet neg Pettersson helt djupt och skrek med hösan röst: Tackar ödmjukast, hr polismästare; tac-j kar ödmjukast, hr kommissarie —. — Sidenväfverskan Anna Nilsson, hvilken för nägra dagar sedan, på yrkande af allmänna äklagaren, l. inmanades i häkte derföre att hon ansägs förvunnen att genom verkande medel hafva afdagatagit sitt framfödda foster, blef i gär uti Poliskammaren, mot borgen af sin husbonde, tillsvidare ställd å fri fot. — I dag hölls uti poliskammaren ransakning angående ett väldsamt uppträde, som i gär egt rum ä den i hörnet af Gref-Thureoch Humlegärdsgatan beiägne krog. Traktören Hultman angaf poliskonstapeln i Ladugärdslandstrakten, Söderberg, att hafva derstädes illa misshandlat honom, hvaremot Söderberg pästod att han af Hultman blifvit med en käpp silldelad ett svärt slag i hufvudet. Hultmans ansigte har dock vittne om en svär misshandling, och poliskonstapeln Märtensson, hvilken innevarit i det yttre sästrummet, kunde icke förneka att Hultman, sedan Söderberg utgätt ur det rum, hvarest slagsmälet mat, varit mycket blodig. Målet uppsköts tills om edag för flere vittnens hörande, och anbefalldes S. af hr polismästaren att intilldess afhälla sig från utöfvande af sin tjenstebefattning. — Dagligen ha en mängd personer varit uppkaliade till polskammaren och blifvit fällde att böta 3 rdr 16 sk. bko för det deras hundar varit lösa. Poliskonstaplarne i Claratrakten, Jönsson och Svensson, hafva isynnerhet ätalat slika förseelser, så väl i Clara som andra trakter, men vid mänga af dessa fall har hr polismästaren funnit ätalen vara af sådan beskaffenhet att de lemnats utan afseende. På de 3 sista dagarne har ej nägon sjuk hund blifvit till veterinärinrättningen aflemnad. — Timmermansenkan Brita Nordsten hade i poliskammaren angifvit sin son, arbetskarlen Fredr. Forsman, för att hafva tilldelat henne två örfilar, samt soickaregesällen Anders Jonsson och dalkullan Greta Olsdotter, att vid samma tillfälle hafva öfverfallit och slagit benne. Dä målet, efter remiss frän öfverstäthällareembetet, företogs å rädstufvurättens 4:e afdelning, avmäldes att enkan Nordsten aflidit och att medico-legal besigtning ä hennes döda kropp blifvit anbefalld. Efter det besigtningshandlingen till rätten iokommit jemte läkarens utlätande, att nägot spär efter yttre väld, som kunnat orsaka eller påskynda döden, ej förefunnits, fann allmänna åklagaren, på grund häraf och då sanna förhällandet om de tilltalades brottslighet efter mälsegarinnans död icke kunde lagligen utredas, sig ej kunna framställa nägot ansvarspästående mot de; tilltalade; och meddelade rätten i gär det utslag, att, sedan enkan Nordsten oumera aflidit innan mälet vid rädstufvurätten förekommit till handläggning och allmänna äklagaren förklarat sig icke vilja mot de anklagade föra ansvarstalan, rätten fann den af enkan Nordsten i lifstiden hos öfrerstäthällareembetet gjorda angilvelse icke till nägon vidare ätgärd föranleda. Dock skulle mälet underställas hofrättens pröfning. — På samma afdelning afslutades ransakningen angående ett på skarprättarebostället ä söder sistlidne höst förefallet slagsmäl ernellan tvenne dödsfiender, nemligen förre norske jägaren Sandacker och den för bundstöld flere gänger tilltalade, men ännu icke sakfällde lumpsamlaren Löfgren. Gräl emellan dem tyckes hafva uppkommit derigenöm, att S. efter sin vana börjat drifva gyckel med L., hvarpä denne, som efter allt utseende icke är särdeles hemmastadd på andens stridsfält, fattat uti en skräddare-sax, under yttrande, att den passade förträffligt för S:s ögon. Sedan saxen lyckligen fräntagits L., hade S. blifvit mera närgången och fränryckt L. hans bränvinsflaska, hvars innehäll S. dels förtärt sjelf och dels dera! meddeiat ät nägra sina följeslagare. Nu hade L. fattat uti en knif, den S. dock genast slagit ifrän hovom med skaftet af sin medhafde piska, hvarpä, sedan S. utdelat ännu nägra slag, samt det på bordet stående ljuset blifvit nedstött X golfvet och utsläckt, slagsmålet kommit i full gäng. Under det nu in trädda mörkret hade vittnena endast hört hvinande ljud som utaf tätt på hvarandra följande slag samt Sandackers ofta upprepade skrik: Skär mig icke, Löfgren och Är du inte nöjd med att ha bitit öra: af mig i Södertelje; vill du nu ocksä bita tummer af mig?. — Äfven sedan värdinnan i huset lyckats äter tända ljuset, bade slagsmälet ännu fortfarit er stund. 8. hade brottats med L. och slagit denne i golfset, hvarpä två af S:s följeslagare, arbetskarlen Olsson och skoarbetaren Moström, den ena först och den andra sedan, med L:s egen käpp piskat denne ä ryggen så länge de förmädde, hvarefter Moström af alla krafter sparkat L. i hufvudet. Slutet blef, att L., ända till oigenkännligbet vanställd, mäst gepom tillkallade poliskonstaplars försorg afföras till seTrafimerlasarettet. Äfven skarprättaredrängen Eriksson och hans hustru, hos hvilka slagsmälet egde rum, hade, då de ville stilla oväsendet, af Moström bekommit åtskilliga! slag, hvarför de mot denne likväl icke förde någon talan. ILANDSORTS-N YHETEk