Aftonbladet – 25 februari 1852, sida 1

ch konstnärsverlden, och det af två sköl, först -.medan de högre kretsarne genom sin högdraenhet eller stötande nedlätenhet skrämma bort de män af sann bildning, som af nyfikenhet ser för tidsfördrif kunde känna sig frestade att låta införa sig i den s. k. stora verlden. Detta är första grunden till dess isolerade ställning. Den andra är den, att adeln, som på få undantag när, i politiken tillhör den yttersta högern, icke tål ibland sig någon som stöter dess politiska öfvertygelser, eller rättare dess interessen, för hufvudet. Det är derföre som våra salovger äro, sanningen att säga, insvepta i ett hemlighetsfullt dunkel. Man är der strängt exklusiv, medan man på samma gång der har dödligt ledsamt. Också utöfva våra salonger ej ens den minsta grad af inflytande i någon rigtniog, vare sig i politik eller litteratur. För öfrigt, om den preussiska bourgeoisien icke är rik, så har aristokratien heller icke några outtömliga skatter. Rörelsen i sällskapslifvet, äfven inom de högadliga kretsarna, är ingenting mindre än liflig. Hvad hofvet! angår, så vet man att, med undantag af en och annan oundgänglig fest, det lefver mycket tillbakadraget, eller åtminstone — i händelse detta uttryck befinnes vara allt för mycket betecknande — att det hvarken är medelpunkten, ej heller ger uppslaget till de, noga räknadt, temligen torftiga nöjen, som sprida sitt matta skimmer öfver det af tysta försakelser uppfyllda lifvet i våra kyliga aristokratiska salonger. Bourgeoisien, i dess olika afdelningar och skiftningar, roar sig så godt den kan, hemma hos sig, inom sig. Men — Te monde, som i Paris är en makt, fattas äfven här. Opinionen stiftar icke här några Jagar, dem den sedan kungör på det qvicka skämtets mångtusende vägar. Man helsar på hvarandra, aflägger tacksarnhetsvisiter, ger hvarandra små