Aftonbladet – 24 februari 1852, sida 3

H (Insändt.) Något om Caliz konvention. Undertecknad, som ären 1808 och 1809 hörde till inska armen, har i Aftonbladet läst en ganska väl skrifven artikel, kallad: Berigtigande om konventionen . Calix, hvilken med för mycket svatta färger mälar lå varande tillständet vid finska armån. Ett och anvat vore säledes att anmärka emot denna artrkel; men jag inskränker mig endast till en omständighet, och vill söka visa, att artikeln icke är fullt berättigad till let afseende som dess värde författare äsyftat: I Aftonbladet MM 27 läses följande: Märkeligt är dock, att sedan konvention var afslutad, hördes på stället ej ett ord, icke:en röst af någon utaf de stridslystne, vare sig af befälet eller truppen, som antydde någon förbittring, eller något bristande förtroende till bevekelsegrunden för hans handling — — — Till finska armeens ära finner jag mig föranläten att helt och hället bestrida detta: Undertecknad, som hörde till Savolaxbrigaden, talade vid flere :officerare som: hört till Gripenbergs i Calix varande armå, hvilka enhälligt omtalade den bestörtning, nedslagenbet och förbittring som var nog allmän bäde hos befäl och trupp; alla tillskrefvo konventionens ingående, icke general Gripenberg, utan Palmfeldt, som genom sitt beteende vid Sarvika bro förut ganska mycket blifvit -klandrad. Och jag kan med liflig ed bestyrka, att flere från Calix kommande officerare helt öppet och oförställdt omtalade, att Björneborgsregementets officerskär, gemensamt med flere andre officerare, förnämligast af artilleriet, en corps uppvaktat den vid armån utan befil varande general Aminoff, förklarat sig vara villige att a:restera en och annan, samt uppdraga befälet ät Aminoft, som de anhöllo mätte rädda öfverlefvorna af finska armeen. Men Aminoff, som troligtvis ihägkom sitt förhällande till Carl XIII unler dess förmyndareregering, bade svarat, att han af sin sjuklighet fann sig förbindrad att kunna motsvara leras önskan och begär. Utan att nu mera kunna päminna mig alla de officerares namn som omtalade letta helt öppet, kan jag när som helst med liflig ed vestyrka sanningen deraf. Detta bevisar motsatsen af fvan anförda, samt att finska armeen, som visserlisen var nedslagen och bedröfvad, likväl icke ännu örlorat hvarken mod eller känsla för ärans fordrinsar. Att ryssarne som gätt öfver -Qvarken till Umeå, ularedan ätergätt, och att vägen söderut till Savoaxbrigaden altså var fri och obehindrad, det var vid urmeen i Calix icke obekant. Och när det icke fann: nera än en enda farbar väg på hvilken de kunde örföljas, så framt de icke varit nog obetänksammt stt stä stilla, tills ryssarne öfver isen i djup snö bunvit komma dem i förväg, och när de hade Savolaxrigaden att repliera uppä, samt mat och ammuniion icke felades, så kan hvar och en finna, attställingen icke var så vädlig som artikelförfattaren vill öka visa. Ryssarnes ställning efter svenskarnes landtigning vid Ratan sommaren derpå var deremot alleles förtviflad; isynnerbet som truppen en tid bade idit stor brist på lifsmedel; men general Kaminskis örhållande visade hvad en driftig och duglig befälkafare kan uträtta. Finska soldaten lifvades fullt utaf amma anda och mannamod som Kaminskis utsvultna oldater, om sädant vid Calix blifvitsatt i fråga. Öferstelöjtnant Duncker, stationerad med Savolax jäare i Löfänger längre fram på vären, då snön icke nera var så djup och isarne mera farbara, lät rysarne icke komma sig i förväg, utan verkställde hvad om kunnat ske vid Calix: retirerade i tid utan att nvänta ordres derom, och frälsade sin trupp. Rysarnes försök emot Duncker misslyckades alltså: Carl Jokan Holm.