Aftonbladet – 23 februari 1852, sida 2

vest, med ögonen fästade på den hemlighetsfulla plymen, ej vågande upptaga den och ej heller vågande -försmå den. Om han kärleksfullt upptog den, hvilken löjlig rol kunde han ej derigenom komma att spela, ifall endast händelsen eller ett skälmstycke af Andrea hade styrt plymens flygt? Om han deremot med liknöjdhet gick från den, så skulle han kanske såra den, från hvilken han dock i sin själs innersta djup hoppades att detta budskap var sändt? Emellan dessa båda ledsamma tvifvel beslöt Hervå sig för en medelväg. Han upptog den lilla panachen med yttersta fingerspetsen, ej med en älskares hänförda . ifver, men med ett utseende, liksom hittade han något serdeles, som väckte hans nyfikenhet. Sedan började han åter promenera, grariskande sitt hittegods med okonstlad nonchalance, liksom skulle han sagt: Aha! Det är en strutsfjäder. Men hvVarifrån kan den här plymen ha kommit, och hvem i all verlden Kunde väl tänka sig att vg skulle hitta strutsfjädrar här i ödemaren.n , Men, så snart den unga mannen visste sig vara i skygd för alla nyfikna bliekar från det bebodda husets fönster, ändrade han genast sin tvungna hållning och förde eldigt plymen ill sina läppar; sedan småleende at sin egen svaghet, lossade han hakarne på sin uniform, vek ihop plymen och lät den lätaga sitt rum som en kär relik vid hans hjerta, Sedan han dolt sin skatt med samma fver som man döljer en dålig handling, och 1å han äfven tyckte sig märka att hv:la och ugn hberrskade uti de unga flickornas tillfyktsort liksom i alla öfriga upptagna platser i uinerna, tänkte Hervå att han kunde gå och uppsöka Francis i flygelms förstuga, der den inga löjtnanter slagit ner: sig: för nattens. (Forts. följer.)