Aftonbladet – 23 februari 1852, sida 2

Herr Nagels Koncert sistl. lördagsafton i herr De la Oroixs salong var, som man kunde förvänta, ganska talrikt besökt. Herr Nagel har den lyckan att-ega ett alldeles utmärkt instrument och vet äfven att derur locka toner, som på det angenämaste smeka vårt öra. Att han i den mirakulösa genren icke behöfver stå tillbaka för någon annan af de violinister, som på sednare tiden uppträdt härstädes, bevisades nogsamt genom den lätthet och säkerhet hvarmed han utförde de halsbrytande variationerna å la Paganini samt fantasien öfver themer ur Kärleksdrycken,. Någon djupare tendens torde mången sakna i hr N:s konstnärslynne; han bar ingenting Paganiniskt demoniskt, men väl Damoniskt, något som påminner oss om kuttrande herdeqväden, likväl icke som skulle vi förflyttas tillbaka till det mångbesjungna Arcadiens solbeglänsta ängar och fridfulla dariar, nej icke så långt; vi tycka oss snarare se en sådan Damon eller Lycis, som i visor och balletter presenterade sig under de franska Ludvigarne, tolkande sin ömma låga med plirande ögon och mysande mun för någon pudrad. Doris eller smäktande Glicere. Aftonens glanspunkt var ostridigt en konsert för violin af Mozart i 3:ne satser, Allegro moderato, Andante och Rondo Allegretto, för hvars upptagande på programmet man stannar i stor förbindelse hos koncertgifvaren, oaktadt hvarken han sjelf eller öfriga biträdande tycktes rätt lifvade af detta herrliga verks genuina anda. Hvarför skall det vara så sällsynt att få höra Mozart i koncertsalen? Vi tro det innebära ett allmänt misstag att nästan uteslutande hylla honom i den dramatiska musiken. Han är ju densamme öfverallt gåväl i en enkel violinkonsert som i symfonien, i qvartetten som i dramat, öfverallt framblickar klart och. genomskinligt den underfulle skönhetsanden, det musikaliskt universella öfversnillet. Trenne svenska visor: Glädjens blomster i jordens mulls, Den öfvergifne, samt Kristallen den finaä sjöngos i chör af musikälskarinnor: Det torde vara vår utmärkte fornforskare herr Richard Dybeck, vi i främsta rummet hafva att tacka för att vii den ofta qvalmiga Koncertsalen underständöm uppfriskas, af folkvisans toner. Han : anställde för några år sedan tvenne soirger med idel Nordisk folkmusik och i hans fotspår. bafva andra följt, om icke med hr D:s omsorgsfulla nit, dock .medrberömvärd; förtjenst. Men är det väl riktigt att folkvisan sjmges i chör? Den är vanligen ett uttryck afven djup och innerlig kärlek eller af en otröstlig saknad och sorg, alltså af något i Högsta grad subjektift, som, för att icke helt och bället förlora sin egendomliga karakter, måste sjungas af blott en röst och icke flerstämmigt. Vi bedja att få hemställa denna vår anmärkning til er a a a a na