Aftonbladet – 23 februari 1852, sida 2

skall: vara hans lag,: hvilket ögonblick dv fordrar det. Sedan rusade hon häftigt upp, och kastade sig om Bellahs. hals: Hörn, fortfor hon, jag ber ej att du skal skrika genom : fönstret till honom: Hervå jag tillber er! Men nog är du väl ändå skyldig honom någon ersättning för all den onåc du låtit honom vederfaras . . . Något tecker till välvilja måste du skänka honom. Vänte nu, hvad skulle vi hitta på? Sannerligen, intet. Åh! vänta, nu har jag det, återtog der unga flickan, i det hon med största skyndsamhet ryckte den hvita plymen ur Bellahs hatt; hvilken triumf, min sköna, att förmå er republikansk officer att bära kungens färger. Detta listiga utslag i saken var ej i fröker de Kergants smak: Hon störtade sig efte; henne för att rycka igen plymen, som fostersystern så behändigt, förrädiskt ämnade be: gagna; men Andrea, mycket ledigare och snabbare i sina rörelser än sin vän, hade redan hunnit öppna fönstret, och Bellah hann endast ankomma för att genom sin närvarc gifva en dyrare betydelse åt den lätta vänskapsgärd, som nu sväfvade i luften och föll ner -på Hervås hufvud. Andrea skrattade af hjertans lust, och fröken de Kergant drog sig hastigt ur fönstret, i det hon höjde på axlarne med ett uttryck af harm och värdighet i sitt sköna ansigte. t a Emedlertid skulle man kunnat tro att den förtjusande gåfvan, som nedfallit vid den unga officerens fötter, var begåfvad med någon trolldomsmakt, ty den unga mannen tycktes, sedan han erfarit degs omärkliga vidrörande, liksom fastväxt på stället, der hans gång blifvit afbruten genom denna tilldragelse. Han anade att man observerade höriom från fönstret, och han förblef uti en verklig dödsån