Aftonbladet – 21 februari 1852, sida 2

I samma ögonblick uppnådde den unga befälhafvaren kullens höjd, och, då han varseblef att tvätterskorna endast voro på ett pistolskotts afstånd ifrån honom, uppgaf han ett glädjerop, ty, på slättens jemna yta tycktes striden blifva af en olikhet, som ögonskenligen var till ryttarnes fördel. Flyktingarne, hvilka nu sågo sig ansatta alltför nära, togo senast en omväg till venster, och sprungo allt hvad deras ben förmådde åt slottsruinen; men Francis, som förutsett denna manöver, hade, under det han besteg höjden, styrt sin kosa i samma rigtning, och Pelven såg honom helt hastigt, på tvåhundra stegs afstånd ifrån sig galopperande i afsigt att stänga vägen för tvätterskorna, hvilka således befunno sig emellan de båda officerarne. Herve såg dem taga vägen bakom ett framskjutande ställe af en enstaka mur, vid hvilken syntes lemningar efter en yttre fästningsport; men, till hans stora förvåning, ehuruväl att ett stort tomt rum skiljde ofvannämnde ruin från den egentliga slottsmuren, såg han dem ej sedan framkomma på andra sidan. Francis erfor samma förvåning. De hålla sig gömda bakom muren!, utropade han. Några ögonblick derefter låtande båda sina hästar hoppa öfver spillror och grus, befunno de sig på hvarsin sida om den enstaka muren. De kunde begge på samma gång skåda murens båda sidor, och öfvertygade sig om att hvarje spår efter tvätterskorna var försvunnet. De båda unga männen nedstego från sina hästar, lutade sig tätt intill marken, och började undersöka platsen, i det de lyftade på stenarne och stötte värjspetsarne i mosstorfvorna. Men antingen nu det allt mera tilltagande nattmörkret tillintetgjorde hvarje försök, eller de hade orätt uti att vilja tillskrifva orsaken till detta försvinnande en vanlig naturlig händelse, nog af, de kunde ej upptäcka något spår, som kunde efter menskliga reglor förklara för dem den oangenäma utgången af deras förföljelse. (Forts. följer.)