Aftonbladet – 21 februari 1852, sida 1

STOCKHOLM, den 21 Februari. Vi äro ej bland dem, som vilja bortkasta ett godt i brist på något ännu bättre, men vi anse oss ha rätt och pligt att vid utsigten att vinna det förra tala om nödvändigheten att sträfva efter det sednare. I denna mening yttrade vi i onsdags några ord om öfverståthållareembetets uppmaning till stadsnämnden att förekomma tiggeri af sådana personer, hvilkas fattigunderstöd ej är tillräckligt att helt och hållet lifnära dem. Man har förebrått oss att ringakta palliativer, då man ej i roten kan förekomma det onda. Vi äro ej så system-älskande att vi ej vilja se så många bjelpta som möjligt, äfven der hjelpen ej kan sträckas till alla, men då vi se en ringa del af lidandet lindras, kunna vi ej blunda för nödvändigheten att lindra det öfriga. Långt ifrån att misskänna öfverståthållareembetets goda afsigt hafva vi endast velat påminna, att den ej förer fullt till målet, och vi ansågo oss så mycket mera skyldiga att göra denna påminnelse nu, då offentliga och enskilda nöjen inom alla klasser taga uppmärksamhet och medel i starkare anspråk än någon annan tid af året. Det kunde se ut, såsom ville man med en lindrande åtgärd för tillfälet endast eller förnämligast hindra e det att framträda i en bjert och mnedslåe kontrast mot glansen i de allmänna lustbar heterna. Man må ej förvåna sig att vi valt en tidpunkt, då menniskors hjertan äro öppnade för glädjen och vi hoppas äfven för deltagandet, att utsäga några ord om nödvändigbeten af något annat botemedel än palliativer. Det är för öfrigt långt ifrån oss att tro på styrelsens och det allmännas förmåga att afbjelpa alla samhällslidanden. Vi unna socialismen rätt gerna att nära sig af sådana dåraktiga inbillningar. Vi kunna i denna mening äfven instämma uti en annan tidnings yttrande, att det allmännas fattigvård är största hindret