Aftonbladet – 16 februari 1852, sida 2

musik af Adrien Boieldieu, en son af den berömde kompositören af samma namn, gifvits och vunnit en liten framgång. Granskare förklara dock, att den både i afseende på ord och musik är ett bestäldt hastverk. En kritiker påsår, att hr Adrien Boieldieus komposition bör till en ny art af musik, som hädanefter bör upptagas bland de olika skolorna, och som han föreslår att kalla la musique filiale. Dalayracs Nina har blifvit åter upptagen på opera comique, och en ung sångerska, m:ll Favel, har deruti debuterat. Berlioz egnar 1 anledning häraf uti Journal des Debats en gärd af hyllning och beundran åt Dalayracs minne. Han berättar dervid en anekdot, att den oförgängligt intagande melodien i Gråtrys Richard Lejonbjerta Une fidvre brulante (Mitt ömma hjertas låga) icke skall vara af Gretry sjelf, utan af Dalayrac, hvars vänskapliga biträde Gretry för skapandet af denna melodi skall hafva anlitat, sedan han först sjelf förgäfves hade uttömt sin uppfinningsförmåga för att finna toner, som han kunde anse såsom ett värdigt uttryck af orden. Läsaren lärer härvid icke undgå att anmärka den egenheten, att man i Paris ännu icke anser publiken vara bortskämd nog för att icke förstå att värdera en Dalayracs, för att icke tala om en Lullis Musik, under det man deremot härstädes påstår, att vi Stockholmsboer nordens fransmän! — redan äro för mycket blaserade för att numera ens tåla att höra Två Ord, Slottet Montenero, eller någon enda at alla dessa intagande operetter, som utgjort