Aftonbladet – 16 februari 1852, sida 2

Korrespondens-artiklar. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 8 Febr. Den förflutna veckan har varit interpellationernas, rustningarnes vecka. I båda folkrepresentationens afdelningar har man ställ frågor till ministeren om de olycksbådande punkterna i den kongl. kungörelsen; det är bekant huru de svar, som lemnats, varit fullkomligt egnade att rycka fjällen från ögonen på dem, som icke förut kunde se hvad klockan slagit. Man har, som sagdt, rustat; något ordentligt angrepp har ännu icke skett. ätminstone icke i slutna kolonner och med officiel prägel. Emellertid hafva förpostfäktningar förefallit och sidohugg utdelats så skarpa, att en mindre finkänslig minister än den nuvarande säkert skulle dragit sig tillbaka. Någonting har emellertid skett: man har företagit så hotande demonstrationer, attriksdagen, åtminstone efter våra begrepp om anständighet, icke kan gå tillbaka; den måste företaga ett af de steg, hvartill den är berättigad och bland hvilka skattevägran utan tvifvel är det minst rådliga. Denna åsigt synes emellertid icke vara den ensamt herrskande på sjelfva riksdagen; der ha varit och äro ännu icke få — om än deras antal med hvarje dag blir mindre — som beständigt vilja spela diplomater och ständigt äro villiga att ackordera, utan att tänka på, att fordringarne å den motsatta sidan aldrig upphöra och aldraminst då de ständigt blifva tillfredsställda. Detta parti har icke något politiskt namn, det består af marodörer från alla sidorna, från centern såväl som från högern och bondevännerna,, och dess kännetecken är till en del en viss indifferentism, dels och förnämligast den bekanta danska godmodigheten och kortsyntheten. Att vårt påstående icke är gripet ur luften, synes af den privata sammankomst, som riksdagens båda afdelningar hade den 6 Febr., der man skulle besluta om de mått och steg, som borde tagas. I detta möte kämpade handlingens och väntans politik mot hvarandra och den: sista segrade, i det att man beslöt, att riksdagen ingenting vidare skulle företaga, innan regeringen ännu en gång kunde få uttala sig, och härtill skulle tillfälle lemnas under loppet af nästa vecka genom en interpellation, som Monrad åter skulle göra angående förbehållet om Slesvig i inledningen till grundlagen, Alltså återigen ett uppskof af 8 dagar, på en tid som denna, då hvarje minut är dyrbar, emedan folkets uppmärksamhet förslöas, ju längre tid det går, innan representa